10 år.

På onsdag är det 10 år sedan Zeppolins hovslagare kom för att sko henne för första gången, det är många år sedan det. Det innebär också att det är 10 år sedan (det var det i januari) som Zeppolin flyttade till min i Uppsala. Då flyttade hon in i box 8 på Kungshamn och för något år sedan flyttade hon in i  box 1, en större box. Drottningsviten. Nåja, kanske inte, men hon var äldst i stallet och hon stod i en av de tre stora boxarna (sviterna) i stora stallet så det passar att kalla den så trots allt.

Igår lastade jag in henne i en transport. Där stod hon tålmodigt som den lugna, kloka och coola tant hon är. I 75 minuter stod hon där och väntade på att Poppis, som inte alls var lika sugen på att gå in i transporten, skulle ta sitt förnuft till fånga och kliva in i transporten så att de kunde åka. Gold, Zeppolins stora kärlek sedan 10 år (mycket som är 10 år sen) och hans kompanjon Kalle hade redan åkt från stallet tidigare. Upprörd kvar i hagen var Touchan, Poppis mamma som inte tyckte om det här med att hennes barn OCH "mormor" lämnat henne en sam och drog iväg i en transport hur som helst. Hon ville senare inte gå med på att kliva in i transporten så hon fick en långpromenad från stall till stall över skog och mark istället..

Zeppolin har flyttat. Hennes flock likaså, inklusive hennes loverboy som sagt. Inte så många kilometer från det hem hon haft i 10 år. Det är fint, hon verkar trivas med sin hage och det bästa av allt är nog ändå att efter 10 års väntan får hon stå bredvid sin älskade kärlek. Som hon stod och ville mulpussas med honom genom gallret igår när de kom in från hagen. Gulltant..

När hon flyttade till mig i Uppsala så var tanken att Kungshamn skulle vara det sista stället hon bor på, tills det är dags att gå vidare till andra sidan. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag tänkte om och hon har flyttat trots allt. Ett tag framöver kommer jag dock ändå vara i det gamla stallet några gånger i veckan eftersom jag har stallpass under uppsägningstiden. Imorgon ska jag dit för att påbörja urmockning av boxen. Det är inget jag vill göra under en mocksession om man säger så.. När jag tömt boxen inför sommarstäd så har det blivit uppemot 10 kärror och ibland mer som körts ut på gödselstacken så.. Nej. Inte ta allt under ett mockpass tacksåmycket.

Hur som helst, det är såhär det är nu. Komma iordning på nya stället och hänga kvar ett tag på det gamla och städa upp efter mig där varteftersom. Udda känsla.

En fin söndag.

Kom till stallet halv tolv idag. Kånkade först in två balar strö i stallet och därefter kånkade jag ut lunch till alla hästar eftersom jag hade lunchfodringen. Därefter följde de vanliga sysslorna (plus bonussysslan "sopa stall" som ingår i lunchpasset). Det var fint väder ute, även om det blåste kallt. När jag var klar med alla sysslor hämtade jag in Zeppolin för lite pyssel och därefter gav vi oss ut på en skogstur, barbacka förstås eftersom det bara vankades skritt. Hon var pigg och på gott humör. Kortade tyglarna vid något tillfälle och hon var genast redo för att ... SPRINGA! NU NU NUUUUUU! Det blev det ingenting av eftersom vi var ute och skrittade bara och underlaget inte är det bästa just nu. Is med snö på. Inget jag har lust att dra fram på i snabbare tempo än skritt. Hon var lika munter trots uteblivet spring, tack och lov.

Vi var ute i 55 minuter och sista kilometern hoppade jag av och promenerade hem med henne istället. Det var skönt. Hon var nöjd efter turen och det var jag också. En fin söndag. 3,5 timmar i stallet är 3,5 timmar kvalitetstid.

Lite bilder från idag. Inklusive en bild på Gosan som höll mig sällskap vid lunchfodringen. 

 Blicken säger allt .. "Men sluta fota så vi kan gå vidare!" 

 Spanar på sina hagkompisar. 

 Finaste hästen i hela hela världen. Universum. Och allt bortanför det.

Kärlek när den är som finast.

Zeppolin är mormor. Inte på riktigt eftersom hon inte har någon dotter (en son däremot, knipsad sådan så farmor kan hon inte heller bli), men däremot är hon det till fölet som hon delar hage med. Fölets mamma och en annan tanthäst finns också i hagen. Ett team bestående av fyra tjejer helt enkelt. Zeppolin har varit mån om fölet sen hon och mamman flyttade in i hennes hage förra året. De leker, de sover ihop, de gnabbas och det är som det ska vara helt enkelt. Häromdagen fick jag sms från Poppis (fölet) matte om att Zeppolin och Poppis nu tagit steget till att klia varandra. Det har de inte gjort förut, även om de är väldigt tighta men NU så. Sådant värmer, speciellt då Zeppolin inte "haft någon" att klia på ett tag trots att det finns två andra vuxna hästar i hagen. Nu har hon en liten klikompis och verkar mycket nöjd över detta. 

Idag stod de länge och kliade varandra och jag fick se det med egna ögon och dog sötdöden. En lurvig tant och hennes bonusbarnbarn som kliar varandra. De är dessutom rätt lika varandra till utseendet gällande färg, tecken på huvudet och långa öron . . . ;) 

Inget märkvärdigt kan man väl tycka kanske, hästar gör sådant. Kliar varandra och har sig, men det värmer mig ändå lite extra att hon och Poppis är så pass tighta och trygga med varandra att de avancerat till att klia på varandra. Poppis har ofta pulat med mulen i pälsen på Zeppolin men hon har inte gjort något tillbaka så att säga utan låtit henne hålla på eller sagt ifrån. De andra två hästarna har hon inte den relationen med att hon "kliar med dem", även om gruppen i sig är ett bra team i övrigt. Alla har sina roller och vet sin plats osv.

Hur som helst. Ett inlägg om kärleken mellan en "mormor" och hennes bonusbarnbarn. Må de alltid ha en så fin relation även när Poppis blir äldre. Tant är klok och kan nog hantera henne även när hon blir en tonåring och så vidare. ;)

Sötnosar!

Tantstatus.

Det var inte igår jag skrev något här nej. Om jag såg rätt så var det snart ett halvår sedan sist. Så kan det gå eller ja - tiden går.

Tant Z mår bra. Hon är som hon alltid är, bara lurvigare. Den här vintern gick hon all in på mängden vinterpäls, den är jättemysig att klappa på och luta sig mot men jag ser inte framemot pälsfällningen. Hon är väldigt väldigt lurvig ö v e r a l l t. Upptäckte häromdagen att hon hade en "mittbena" i den långa pälsen på baksidan av ena frambenet då pälsen är så lång och helt enkelt bestämt sig för att inte stå rakt ut utan lägga sig åt sidorna istället. På den nivån är det.

Förrförra ridturen red jag i vanlig ordning barbacka eftersom jag ändå bara tänkt att hon skulle skrittas i skogen. Fick dock lite feeling då hon var på så gott humör (det brukar hon iofs nästan alltid vara i skogen, skogen är rolig) och tänkte att hon kunde få trava en bit. Hon höll på att göra en galoppfattning av bara farten av glädjen att göra något annat än bara skritta. Jag höll på att studsa av. Både i traven och när hon fick lov att galoppera 200 m. Överlycklig häst. Jag blir glad när hon blir glad men hann tänka "det här kommer göra ont kommande dagar". Vi har inte travat eller galopperat tidigare i år. Vi har hållit oss till skritt och promenader.

Mycket riktigt. Dagarna efteråt var HEMSKA gällande träningsvärk i ljumskarna. Sådär så att det gjorde ont att gå, stå, sitta, ligga, finnas till. Det är å andra sidan fint att veta att det finns muskler som tydligen behöver användas då de är så otränade att minsta lilla får dem att gå bananas.

I måndags gick jag en mycket kort promenad med henne, 10 minuter på sin höjd. Det var inget hon var pepp på. Hon är sällan pepp på promenader eftersom hon är ridhäst och inte gå-i-snöre-häst. Oftast brukar hon bli mer nöjd när man kommer till skogen och promenerar där men nu gick vi bara på vägen en bit och så hem igen för att hon skulle släppas in för att äta middag. Hon gick rätt långsamt och var allmänt off. Just då tänkte jag att det var för att hon helt enkelt var så himla osugen på att promenera, men så var det inte riktigt visade det sig sen.

I tisdags skulle vi ut och skritta (hade inte pallat annat pga träningsvärken från föregående ridtur) barbacka igen. Tänkte bara ta en kort tur i solskenet och hon fick välja väg. Hon gick långsamt och verkade väldigt trött. Efter halva ridturen hade jag inte ens hjärta att kräva att hon skulle släpa runt på mig så jag hoppade av och promenerade resten av vägen hem med henne. Hon ökade knappt farten på grusvägen hem utan var trött/loj även då. Hon brukar i vanliga fall bli lite raskare i stegen på grusvägen hem eftersom det är just hemåt vi går. Oftast är hon dessutom pigg i skogen också, även om vi bara skrittar.

Sen slog det mig .. väderomslaget från några minusgrader till att plötsligt både måndag och tisdag vara flera plusgrader och sol. Hon påverkas av sådant och det fattade jag inte förrän vi kom tillbaka till stallet. Då föll poletten ner. Inte lätt att vara en trög matte alla gånger.. Igår fick hon vila, igår var det också sol och varmt. Hon verkade inte missnöjd med det om man säger så. Att vila alltså.
Får se hur status är idag, tänkte att vi ska ut och skritta en sväng efter lunchen (som är mitt ansvar idag). Om hon är fortsatt trött eller om det blivit lite bättre nu när det gått ett par dagar sedan det stora väderomslaget.

Hon är ju ingen ungdom längre, tant fyller 26 i år. Jag glömmer lätt det trots de vita håren i pannan, halsen och benen. Skulle nog vara mer medveten om det om hon hade fler "ålderstecken" men tant är som hon alltid varit, behöver vila lite mer emellanåt bara. I hagen håller hon sig sysselsatt med att vara barnvakt åt bonusbarnbarnet Poppis (föl som blir 1 år i år), beta och vila. De har stor hage så hon rör sig en hel del dagligen trots allt. Bra för de där knakande lederna hon har. DET är något som kommit med åren, att det knakar här och där så fort hon vänder sig eller rör sig i boxen. Inte lätt att vara pensionär. Hon är lite rund om magen, men det är okej. Hon är inte för tjock även om hon är tjock. Hon är bra i hullet och är bedömd av veterinär som normalhullad +. Dvs lite extrafluff men inget som direkt kräver "åtgärder" i form av bantning eller så. Hon mår bra, är ok över ryggen och rumpan gällande muskler även om hon är svankryggad. Stödfodrade med lucern hela sommaren för att hon inte skulle falla ur och det hade god effekt. Det var en kort sväng i höstas som jag tyckte att hon tappade lite över ryggen men det ordnade sig igen sen.

Tant mår bra och det är vad som är viktigast. Jag är glad för varje dag hon finns och jag försöker ta till vara på det.

Enda tant skulle behöva nu är ett ordentligt bad, men det får vänta till våren. Den riktiga våren. Inte den här vårliknande perioden vi är i nu såhär i februari. I väntan på bad skulle hon behöva dammsugas. Alltså på riktigt dammsugas. Har på allvar överväg att skaffa en handdammsugare och använda den på henne för att få bort allt stöv. Hon är mer grå än mörkbrun just nu. Blir alltid så på vintern när hon är täckad de flesta dagarna utomhus. Hon ska få gå utan mer nu framöver så får vi se hur det blir. Enda som hjälper är att borsta/rykta med lätt fuktade borstar. Då följer damm och stöv med bättre än när jag borstar med torra borstar. Då blir hon bara mer grå och så flyger det omkring och hamnar i pälsen igen. Hennes fluffiga päls hjälper till VÄLDIGT bra med att kapsla in torvdamm/spåndamm och annat. Evighetsgöra att försöka få henne ordentligt ren.

Dags att åka till stallet!
Sen hem och tentaplugga då jag har tenta imorgon.

En gång racertant, alltid en racertant.

Häromdagen klippte jag Zeppolin lite, med betoning på lite. Framtill på halsen och lite på bringan bara, tänkte att det blir lite svalare vid de där ridturerna i skogen åtminstone. Hon är rätt lurvig just nu och om hon inte rappar på med pälsfällningen så kommer det onekligen bli många svettiga ridturer framöver som leder till dusch efteråt. Får se om jag kommer klippa lite mer (större yta) senare eller om det får vara som det är. Förra året klippte jag henne en gång och sen fick det vara bra resten av hösten/vintern.

Grejen är att tant blir så himla svettig så fort vi galopperar. Ganska mycket beror det på att hon förvandlas till Racertant. Tagga ner och galoppera som en vanlig lagom pigg häst? Varför? Det är väl inte roligt någonstans. Ska man galoppera så ska man ladda ordentligt inför fattning och sedan när man väl igång så går man all in. Det är sedan gammalt att det är så det funkar. Idag hade jag sadel när vi var ute i skogen. Travade för omväxlingens skull en del istället för att hoppa över det som vi vanligtvis får göra om jag rider barbacka (hennes trav är inte så mjuk och mysig barbacka så att säga). Tänkte inför galoppen att jag måste verkligen börja träna på det här med att sitta ned i galoppen och inte per automatik ställa mig upp när hon fattat galopp. Är så mycket smidigare för mig att stå upp nämligen.

Men ... Det finns ett liiiiiitet litet men med i det hela. Hon blir ännu mer taggad och pigg om jag sitter ned i galoppen. Det är som att hon eggas av det faktum att jag sitter ned i sadeln och försöker rida som en vanlig människa som är ute och galopperar i lagom fart på sin häst. Hon tar det som ett "WOHOOOO SPRINGA SNABBARE!" och så tar hon i lite mer och så kan matte inte sitta ned längre utan får ge upp och ställa sig upp i vanlig ordning. Försöker bli starkare för att orka sitta ned, men får ta det i etapper. Barbacka har jag ju inget val, men då sitter jag som gjuten på hennes rygg. Det är med sadel jag måste bättra mig och orka, även om hon vill dra iväg i högre hastighet av det.

Det är förstås himla roligt att hon är så pass pigg. Hon är fräsch igen nu efter att ha varit oren i 1-2 ben i juli-augusti, nu märks inget sådant alls. Hon är sig själv till 100% och det glädjer mig förstås men .. snälla tanten - man KAN tagga ner. Lite. Jag lovar. Matte skulle uppskatta det emellanåt som omväxling. Galoppera lite lagom snabbt, sitta ned i sadel som "vem som helst" och njuta av en lugnare tur så att säga. Istället är det Racertant med flåsig matte (med dålig kondis) på ryggen som far fram i skogen som det spektakel vi är som ekipage. Roligt har vi onekligen.

Hon är väldigt nöjd efter de här ridturerna. Väldigt nöjd. Troligtvis med sig själv och sin prestation och att hon än en gång lyckats få matte att ömsom mumla något om "tant får lugna sig" och ömsom le åt nämnda tant. Inte helt missnöjd med att duschas av efteråt heller, som tur är. Det blir svettigt att vara så pass pigg och dundra fram i skogen. Klippt eller inte - det blir svettigt oavsett.

Knäppa häst, roligaste som finns. Snällaste som finns. Bästa som finns. 

Zeppolin 25 år.

Idag är ingen vanlig idag, idag är det tant Zeppolins 25-årsdag! 

Älskade gamla, kloka knastanten fyller 25 år. De vita håren har ökat i antal, kroppsformen kommer nog förbli åt det runda hållet även efter sommaren (igen..) och tant behöver lite mer vila nuförtiden än förut men i övrigt är det som vanligt. Bara ett år äldre. 

25 år. Galet. 
I augusti är det 19 år sedan denna underbara häst tog ett kliv in i mitt liv eller snarare jag som tog ett kliv in i hennes. Det är hon som är stjärnan, jag speglar mig bara i hennes glans. Jag är så innerligt tacksam över varje dag jag får ihop med henne, speciellt nu när hon börjar bli lite till åren och det liksom inte går att räkna med att hon kommer finnas för all framtid. 10 år sedan lät det "hon kommer ju leva läääääääänge till" - även om man omöjligt kan veta något om det i förväg, man kan bara hoppas. Nu är det mer "hoppas hon lever många år till!". Varje år är en bonus och än visar hon inga tecken på att det inte skulle bli många år till, så jag lallar vidare i drömmen om att hon lever forever and ever and ever . . . ett tag till. 

Ja jag själv är ju 32 år, men beter mig som 8 när det gäller känslor till hästar (henne). Det ritas hjärtan efter hennes namn fortfarande på både hinkar, ikeapåsar och boxskyltarna med info. Det kommer jag inte sluta med så länge hon lever. 

25 år alltså. 

Bästa bästa bästa heffaklumpstanten som finns. 

Grattis på födelsedagen älskade du! 

 En bild med några år på nacken men ... Kärlek!

 

Sommarlunk.

Sommaren är onekligen här. Hästarna ute på bete dygnet runt och har det bra. Tant får komma in och vila då och då, speciellt om det varit en riktigt varm dag. Idag var inte tanken att hon skulle komma in och vila, tanken var att hon skulle komma in och äta lite lucern och sen skulle vi ut och rida en sväng. Hon åt det som var kvar i krubban sen igår. Därefter tyckte hon att det var sovdags. Jag tyckte det var dags att rida. Borstade av henne, slängde på ett schabrak, bakskydd och träns på henne och hjälm på mig och så gav vi oss ut på en tur i skogen. Då hon verkade så trött i boxen så bestämde jag mig för att det skulle bli en lugn tur bara, ingen galopp eller sådär. Vi skrittade och lade in några travsteg här och där för övergångarnas skull, för jag tyckte nämligen att hon kunde ta och jobba lite i skritt åtminstone. Den där kroppen behöver lite mer jobb i sig, inte bara "fri lek" (läs: springa snabbast och ha roligt!) när vi är ute på turer. Ibland får man vara lite seriös också. Hon behöver det.

Det var en trevlig tur. När vi var på väg hemåt såg jag något på stigen längre fram. Det var snarare någon än något. Sa "titta där sitter en ekorre" högt för mig själv (nåja, till Zeppolin men det är ju inte som att hon svarar). När vi närmade oss så ställde sig den så kallade ekorren upp. Det visade sig var en rävunge modell HUR SÖT SOM HELST! Den tittade på oss och sprang sedan iväg fort som vinden bortåt, stannade då och då för att kolla på oss och så sprang den vidare igen. Jag har aldrig sett en rävunge live, bara vuxna eller unga vuxna rävar. Senast igår gick en igenom några hagar bakom stallet och även uppe på gödselstackens "murade" kant. Är nog samma räv som brukar hänga i krokarna, den är fräsch (ingen skabbräv alltså) och är väldigt nyfiken av sig. Kan nog vara den som en gång satt mitt på ridbanan när en i stallet red ett pass på ridbanan på sin häst. Orädd är bara förnamnet.

Hur som helst, nog om rävar.

Vi tog oss hem. Tant fick mer lucern i boxen innan utsläpp i hagen igen. Eller ja, det tänkta utsläppet. Hon åt sin mat och däckade sedan stående intill boxväggen. Mulen halvvägs ner mot golvet av trötthet. Jag hade verkligen inte hjärta till att sparka ut henne i hagen där och då och frågade om utsläppshjälp av den som ändå skulle ut och fodra sina hästar lite senare. Zeppolin stod och vilade i fem minuter innan hon gav upp och lade sig ner istället. Trött tant är trött. Boxgrannen som står inne en natt nu pga tävling imorgon lade sig också ner efter en stund och hon som alltid är inne på nätterna låg redan ner i sin box i andra änden av stallet. Tre av tre hästar däckade. Hårt att vara häst. ;)

Vi var ut på en tur igår också. I sällskap av en av hagkompisarna (hon har förresten hela fyra stycken tjejer i varierande åldrar nu som hon bossar över då hon är ledaren i hagen. Var bara att damma av ledarstoegenskaperna när sällskapet byttes ut i höstas och hon plötsligt efter sisådär 6 år som lägre i rang blev bossen igen) och en valack av modell Lipizzaner. En lugn lite längre tur blev det över stock och sten. Välbehövligt och trevligt med sådana turer. :)

Får se hur det blir imorgon, jag rider sällan fler än två dagar i sträck. Beror i och för sig på hur jag rider och vad vi gjort, men oftast max två dagar på raken innan det blir en vilodag och så på't igen efter det. Två lugna dagar nu så det blir nog en tur imorgon också.

Vi ska nog dessutom haka på och börja träna för tränare också, centrerad ridning. Vi var med på en endagskurs ett par år sedan och det var nyttigt och roligt. Tänker mig att vi är med i framförallt skritt då vi aldrig är på ridbanan annars. Tänkte hoppa på det nästa gång hon kommer till stallet för lektioner, Zeppolin var nöjd med upplägget (och var jättetrött mentalt efter den dagen - det var jag också) sist och det känns som lagom nivå för oss. Kan säkert avancera sen med att ha inslag av trav och så vidare, men främst är det skrittjobb jag är intresserad av för vår del.