lördag 18 januari 2014

Upp och så ner och så upp igen.

Vilken fin start på häståret det blev. Eller inte.

Första januari var jag och tanten ute på en ridtur, det var en onsdag. Planen för resten av veckan var att på torsdagen tömköra/longera henne, rida fredag och lördag. Torsdag var hon varm i ena frambenet från knät ner till hoven, vilket jag aldrig känt förut. Longerade henne ett par varv för att se om hon markerade eller var halt, men såg inget ovanligt. Hon fick vila. Fredag var hon fortfarande varm så det blev vila då också. Åkte till jobbet och när jag satt på bussen ringde de från stallet och sa att Zeppolin lade sig så fort hon kom in från hagen. Dissade alltså all mat (!) och lade sig. Låter inte som en frisk häst nej, paniken som infinner sig när man börjar jobba om en kvart och inte får tag i en vikarie som kan hoppa in för en så att man kan åka till sin sjuka häst.. Inte nice. Tack vare snälla stallkompisar och veterinär (som också har häst där) som kunde kolla till henne och hålla koll så jobbade jag på till kvart över åtta (började halv sex). En kollega hoppade in för mig på jobbet och jag tog bussen hem för att sen ta bilen till stallet. Då mådde hon bra igen, var hungrig och sådär. Kolikvibbar, men det gick över inom ett par timmar som tur var. Puh. Jag åkte tillbaka till jobbet så att jag var där halv elva. Nästa dag var hon sig själv fullt ut, bortsett från att hon fortfarande var varm i det där benet som var varmt redan på torsdagen. Ingen ridtur då inte. Söndag var hon också varm i benet, fortfarande alltså plus att hon haltade jättemycket när jag tog ut henne från boxen för att ställa henne i stallgången. Gick en extra sväng i stallet efter det och så ut för att borsta bort lera, då märktes inte den där hältan av alls. Mycket konstigt. Bestämde mig för att låta veterinären ta en titt på hennes ben nästa dag.

Tur det, för det var ju självklart (med tanke på den eviga höstlerslaskiga vintern som inte blev vinter på riktigt förrän häromveckan..) en hovböld som gömde sig i hoven och orsakade värme och ömhet. Dränera den och så på med gips. En dag fick hon ha boxvila pga äckliga blöta leriga hagar, sedan fick hon gå i sjukhage sex dagar. Först i en liten och sen i den stora när snön kom. Omgipsning tre gånger, sedan kom hovslagaren på tisdagen (8 dagar efter upptäckten av bölden) som planerat sen förra skoningen och trollade dit en sula mellan hov och sko. Peppar peppar så verkar hon vara bra nu, men jag avvaktar lite med att rida. Skritta kan jag ju göra, men det får vänta några dagar till.

Igår gav vi oss ut på en månskenspromenad på kvällen. Stjärnklart, svinkallt och fullmåne som lyste upp så mycket att jag inte behövde använda pannlampan mer än i skogen. Vi tog en genväg över en äng när vi skulle upp i skogen och herregud vad det var jobbigt att gå i snön med en pigg häst. Jag flåsade som om jag aldrig ens tänkt tanken på motion. Det blev bättre efter halva promenaden, i skogen var det lika mycket snö och kallt var det som sagt (tio minus) men det kändes lättare trots det. Zeppolin verkade nöjd över promenaden och jag också, även om det lär dröja innan jag går den där rundan till fots igen. 2,81km blev det på 28 minuter. Zeppolin ställde sig och sov efter att ha druckit vatten efter turen, själv hasade jag omkring och fixade det sista innan jag åkte hem rätt mör i kroppen och knoppen.

Vi får ta en kortare promenad nästa gång..

Såå.. vi har betat av två sjukdomsgrejer inom två veckor in på året. Nu kan det bara bli bättre va?
Vi säger så. Jag och tant ska ha ett fantastiskt år tillsammans, det är jag övertygad om.

Inte så svårt att ha fantastiska år med henne, år efter år. Min allra bästa vän, det är hon det.