söndag 15 november 2015

Vadå "strukturerat"?

Hade Zeppolin kunnat prata samma språk som vi människor gör så hade hon idag starkt ifrågasatt vad grejen var med dagens ridtur och att jag i början mumlade något om att "rida strukturerat" som omväxling till snabba turer (mestadels voltfritt och för all del vältfritt) i skogen. Snabba turer i skogen funkar utmärkt som motion anser ena delen av ekipaget. Inte jag. Det är onekligen roligt, det säger jag inget om, men då och då måste den här matten försöka rida lite mer strukturerat också.

Vi hamnade i Björkhagen. En sommarhage som nu står och vilar till sommaren 2016. Den har en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, beroende på var man står - duh!) som ger många möjligheter till träning. För mig och Zeppolin gäller det att ta sig upp för backen i antingen skritt eller galopp. Vi började förstås med skritt, någon form av uppvärmning. Sedan red vi i stooora volter där det inte fanns träd och annat som störde. Zeppolin undrade om jag var från vettet. Rida på volt?! Vi har undvikit det i över ett år. Några gånger har vi förstås ridit på volt, men inte jobbat på volt eller medvetet ridit på volter under ridpass. Detta pga att hon förra året var halt en sväng och det som fanns kvar vid återbesöket då var att hon markerade lite på just volt, i höger varv. Det var allt. Rid som vanligt men undvik att rida på volt (mycket) och annat "som belastar" eller vad man nu ska skriva för att uttrycka sig vettigt. Saksamma, jag vet vad jag menar och det är väl huvudsaken? Jo.
Det gick hur som helst lite knackigt det där med att rida strukturerat på volt och serpentiner och så vidare. Skänkelvikningar var inga problem, det är hon grym på. Det brukar vi roa oss med i skogen. Däremot att gå/springa någorlunda fint i övrigt? Ehrm.. Eh.. nu pratar vi om annat en stund.

*mumlar en massa saker om mattar som borde rida strukturerat oftare*

När det var dags att galoppera upp för den långa backen så var Zeppolin väldigt peppad på just det. Hon tog i från hovarna (tårna) när hon i frisk galopp for fram upp för den där backen. Hoppade över ett 20cm högt naturhinder av björk och fortsatte sedan hela varvet i galopp och så drog hon upp i backen med en oerhörd kraft i sin galopp. Fina hästen, det var rätt dag att göra sådant där på. Travade av efter det och så skrittade vi hem. Jag hoppade av precis utanför hagöppningen och promenerade hem istället så slapp hon bära mig på vägen hem åtminstone. Godis fick hon förstås, det får hon alltid när jag hoppar av så det är det första hon checkar av när jag hoppar ner från ryggen. ;)

Pigg var hon, men lagom pigg för en gångs skull. Senaste ridturerna har annars varit på en tant Z med alldeles för mycket mycket överskottsenergi. Idag var hon pigg på ett mer strukturerat (!) sätt. ;)

I slutet av varje pass i stallet så är det ändå endast en sak som betyder något och som jag "tar med mig hem" när jag åker därifrån och det är att hon oavsett allt är det bästa som finns.

lördag 7 november 2015

Racerköttbullen i sitt esse.

Scrollade tillbaka lite i min blogg här och insåg att även om jag skrivit oerhört glest de senaste åren så är det något som är ständigt återkommande i nästan alla inlägg som handlar om ridturer: Pigg häst. Dagens inlägg skulle eller snarare ska handla om just det, igen. Det är något som inte tycks förändras, vilket jag är mycket tacksam över. En pigg tant är en glad tant. En glad tant är en glad matte. :)

Idag provade jag att rida på en töltmoppe, det vill säga en islandshäst. Hon heter Yssa och är fem år. Blev tilldelad henne under dagens turridning ute vid Agersta dit jag och fyra av mina klasskamrater navigerat oss till för en trevlig förmiddag tillsammans. I regn. Hela hösten har det varit sparsamt med regn. Idag var det inte ett dugg sparsamt med regn. Snarare ett överflöd. Vädergudarna behöver inte överdriva kan jag tycka, men tydligen var det läge för det idag. Tur det finns regnkläder! De blev genomblöta och lite hade vattnet trängt igenom till ridbyxorna under, men det gick bra ändå. Frös inte och det var trevligt oavsett regn, enda som var dumt med regnet var att det blev så lerigt och slirigt där det inte enbart var gräs eller grus. Hur som helst så var det en upplevelse att vara med på turridning. Jag har varit på turridning en gång förut och det var i femman eller sexan, på stora hästar dock och det var inte speciellt roligt då. Idag var det roligare även om det var frustrerande att hela tiden bli "stoppad" av en hästrumpa framför sig när det var annat än skritt på G. Galopp en sträcka och då hade jag ingen häst "ivägen" och då gick det undan kan man lugnt säga. Samma sak vid sista töltsträckan, där jag en gång för alla fick känna ordentligt på hur det är att tölta på en islandshäst. Då hade jag inte heller en stoppande rumpa framför och Yssa behöver få upp farten en del för att orka med (ung och har varit konvalescent och nyligen kommit igång igen) - vilket hon sannerligen fick där, Jösses.

Var lite fundersam innan över storleken på islänningar. Jag är inte bekväm med hästar i ponnystorlek så att säga. Eller jo, så länge jag inte behöver rida på dem så är det okej. Då kvittar storleken fullständigt. De är himla söta de där islänningarna med sin långa päls och fluffiga manar. Efter dagens ridtur är jag fortfarande inte bekväm över det faktum att jag är så pass lång på så små hästar. Känns inte okej och det är trots allt okej att jag tycker/känner så angående det. Det är nämligen en himla tur att det finns så många andra som uppskattar dem, oavsett längd och vikt. Jag är bekvämare med storhäst och har så varit sedan jag var 11-12. Med andra ord i sisådär 20 år. Tänkte fortsätta med det. :)

Efter ridningen blev det fika tillsammans med de andra och därefter lämnade jag Agersta bakom mig för att åka till min tant Z istället.

Tant var glad över att se mig och mötte mig när jag ropade på henne. I stallet var hon lugn men förväntansfull på vad vi skulle göra, syntes på henne att hon var sugen på att "hitt på nå". Jag tog på sadel eftersom jag dels hade ont i rygg/nacke och i benen och dels bestämt mig för att vi skulle trava lite i skogen, inte bara skritta och galoppera. Redan när vi skrittade iväg på vägen så var hon framåt och pigg. Raska steg och öronen spetsade framåt. Lycka. Där och då uppskattade jag henne extra mycket. En häst i min smak det där (säger jag fullständigt opartiskt). ;)

Vet inte riktigt vad hon blivit matad med nu igen, för det var mycket nerver "utanpå" och hon reagerade på minsta lilla. När jag kortade tyglarna så kunde hon absolut inte skritta. Det var som att "skritt" helt försvunnit från hennes lista över saker hon behärskar. Trava i skritthastighet däremot, det kunde hon väldigt väl. Hm.

Behövde sannerligen inte "fråga" två gånger om vi skulle galoppera. Hon började galoppera bara jag tänkte på det och ruskade lyckligt på huvudet mitt under galoppen. Busrusk som jag kallar det. Så himla härligt att låta henne galoppera av sig lite och att hon efteråt kändes så nöjd och lagom trött. Mina ben var som spaghetti när jag hoppade av Yssa under förmiddagen och de var så att säga inte mindre spaghetti när jag hoppade av Zeppolin. Överkokt spaghetti.

Det var minst sagt skönt att åka hem sen efter att jag var klar med all markservice i stallet också. Skönt att komma hem och ta en het dusch (speciellt ryggen tackar mig) och sen bara sätta sig ner och.. dö. Nästan. Slappna av iallafall.

Summa summarum: Zeppolin kommer aldrig ersättas av en islandshäst. Vare sig när hon fortfarande är vid liv eller sen när hon inte är det. Nope. Nej.

Nu är jag dock så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Sova.

måndag 19 oktober 2015

Tanten.

Min tant börjar verkligen bli en tant på riktigt. Det märks på alla tänkbara sätt förutom vid ridning. Vid ridning är som hon varit förut, dvs med en relativt trasig broms när man galopperar i skogen och med någon form av hög växel i som bonus. Skritten upp till skogen går långsamt. Sen går det inte långsamt längre, kan man säga. Pigg är bara förnamnet.

Gå på promenad för hand är tråkigt (varför ska en ridhäst gå i snöre undrar hon..) och lydnadsträning på ridbanan gör vi då och då någon kväll. Provade det idag före intaget av alla hästar. Brunstig häst som dessutom vet att det närmar sig intagstiden och som precis minuterna innan betett sig udda i hagen pga brunsten.. Det var väl eventuellt inte det mest genomtänkta beslutet jag tagit, att köra lydnad den tiden på dygnet alltså. Gör jag det på kvällen så gör hon som jag säger hela tiden, hon avviker inte från min sida eller från att gå bakom min rygg. Hon kommer in direkt när jag kallar på henne när jag manat iväg henne i trav eller galopp runt mig på spåret. Idag? Eh.. 60% fokus på matte eller något sådant. Övrig tid gjorde hon annat och var inte alls fokuserad. Har aldrig provat köra lydnad när de andra hästarna är kvar ute, vet nu att det är en stor distraktion. ;)

Hur som helst, tant var det ja. Hon har förändrats. Hon börjar verkligen visa ålderstecken, utöver de vita håren som tycks öka från en dag till en annan så att säga. Det ska synas att man inte är en ungdom helt enkelt och det är hon ju sannerligen inte. 24 år fyllda. Det som förändrats är att hon är tröttare när hon kommer in från hagen. Förut glufsade hon i sig all sin mat först och sen var det dags för vila/sova. Nu äter hon upp maten i krubban och sen äter hon antingen lite av hösilaget men inte allt till fördel för vila istället eller så skippar hon att ens titta på hösilaget och går direkt på vilan. Det är ingen "lätt" random vila heller utan vi snackar v i l a. Mockar jag när hon står och sover då efter intaget så är det till att mocka runt hovarna på tant, för tant orkar inte flytta på sig för att hon sover. Hon äter upp sitt hösilage någongång före kvällsmaten (som serveras mellan halv tio och tio), men som sagt inte direkt efter att ha kommit in. Så som hon gjort förut. Den här sommaren gjorde tant mycket tantigare så att säga. Pensionären i hennes göddes och det knakar hejvilt i alla leder när hon rör sig i boxen. Sådär som det kan bli när man är gammal och lite stel. Ingen ungdom längre osv.. :)

Världens bästa tant, det är hon oavsett.

Men ju äldre hon blir och ju mer jag märker att hennes "vardagsbeteende" ändras varteftersom desto mer hjärtsnörp får jag över det faktum att hon en dag faktiskt inte kommer finnas mer. Den tanken skrämmer mig mer än någon annan tanke. Jag tänker inte så ofta på det, eftersom jag vägrar tänka på det. Hon är för guds skull inte ens i närheten av att "gå och dö", så jag tänker inte slösa energi på att noja mig. Men det är klart tanken dyker upp ibland.. att åren går, att hon förändras och åldras, att jag bara har henne till låns en viss tid och sen finns hon inte mer. Inte fysiskt.

Om det bara fanns ett sätt att spara den där ljuvliga muldoften på ..

Ni som har häst vet vilken jag menar. Den där på sidan av mulen, där mulen är som lenast. Där doftar alla hästar olika och jag har hittills inte sniffat på en häst som luktat illa där. Det doftar underbart och speciellt min älskade Z då, förstås. Den doften är en trygghet. Tycker den doften är godare än doften av bebis och "alla" vet ju hur ljuvligt små spädisar doftar..

Tant må åldras, men hon mår bra. Knubbig och vit i pannan (och på andra ställen), men hon tycks njuta av livet än. Hon har det bra och trivs förträffligt i stallet, vilket hon alltid gjort. Fina fina häst.