torsdag 4 december 2014

Raket.

Ja jag vet inte jag, men någon tycks hälla raketbränsle av något slag i Zeppolins mat när jag inte ser det. Med tanke på hur överdrivet pigg hon är emellanåt när vi är ute på tur så undrar jag vad som pågår i den där rätt runda tantkroppen och huvudet egentligen. Spritter i hela henne när vi är ute i skogen. Det är å andra sidan bra, hellre det än en slökorv! :)

Vi har premiärgalopperat också, alltså för i höst. Inte galopperat uppsuttet sen i juli, kan säga att jag bävade en del för galopperandet eftersom jag vet hur pigg hon är i vanliga fall när det gäller galopp och med tanke på hur hon varit den senaste månaden så var jag rätt säker på att tant skulle bli lite VÄL peppad på det hela.

Borde förstått redan då vi travade på ängen för att ta oss till skogen att jag kanske borde väntat med galoppen till en annan dag då hon var lite lugnare, hon travade nämligen på väääldigt friskt och försökte jag bromsa så var det åsikter i form av "SLUTA BROMSA MATTE!!" som levererades medelst kroppsspråk som inte gick att misstolka. Ojoj.. kan man säga.

I skogen så fattade jag galopp. Hemåt (jag veeeeeeeeet, inte helt genomtänkt kanske) och h e r r e g u d vad det gick undan. Minsta lilla bromsantydan från mitt håll ledde till luftsprång med frambenen och det kändes som om hon skulle explodera mer än så vilket steg som helst. Den flygande köttbullen strikes again så att säga. Det var inte alls långt vi galopperade totalt, 200-300m kanske men det räckte för att hon, när vi var tvungna att sakta av till skritt (nåja, det var min plan iallafall) pga underlaget en bit, inte alls kunde skritta. Hon travade i skrittfart och taktade. Med högt huvud. Laddad för nästa galoppfattning som bara måste komma när som helst. "Det är okej att fatta galopp när som helst nu matte, jag LOVAR. NÄR SOM HELST NU! JAG ÄR REDO!".

Efter en stund fattade jag galopp och vi galopperade en kort bit, sedan var det dags att varva ner i trav för att slutligen skritta av hemåt. Hur bra det gick att varva ner i trav? Skitdåligt faktiskt. Hon var inte alls klar med galopperandet, det fanns mer energi och sprallighet i tanten. Dock var det bara att försöka få henne att lugna ner sig ändå, hur gärna hon än ville dra fram som en oljad blixt i skogen. Var väl lugn och fin trav de sista 30 m eller så innan det var dags att skritta hem. Det gick också undan. Att skritta hem alltså, sista biten skrittade hon på lugnare med sänkt huvud. Nöjd häst.

Själv hade jag träningsvärk redan där och då.

Det hade jag i flera dagar efter det.

Såatteh.. Tant mår bra och är pigg. Så kan man säga iallafall.