söndag 25 september 2016

En gång racertant, alltid en racertant.

Häromdagen klippte jag Zeppolin lite, med betoning på lite. Framtill på halsen och lite på bringan bara, tänkte att det blir lite svalare vid de där ridturerna i skogen åtminstone. Hon är rätt lurvig just nu och om hon inte rappar på med pälsfällningen så kommer det onekligen bli många svettiga ridturer framöver som leder till dusch efteråt. Får se om jag kommer klippa lite mer (större yta) senare eller om det får vara som det är. Förra året klippte jag henne en gång och sen fick det vara bra resten av hösten/vintern.

Grejen är att tant blir så himla svettig så fort vi galopperar. Ganska mycket beror det på att hon förvandlas till Racertant. Tagga ner och galoppera som en vanlig lagom pigg häst? Varför? Det är väl inte roligt någonstans. Ska man galoppera så ska man ladda ordentligt inför fattning och sedan när man väl igång så går man all in. Det är sedan gammalt att det är så det funkar. Idag hade jag sadel när vi var ute i skogen. Travade för omväxlingens skull en del istället för att hoppa över det som vi vanligtvis får göra om jag rider barbacka (hennes trav är inte så mjuk och mysig barbacka så att säga). Tänkte inför galoppen att jag måste verkligen börja träna på det här med att sitta ned i galoppen och inte per automatik ställa mig upp när hon fattat galopp. Är så mycket smidigare för mig att stå upp nämligen.

Men ... Det finns ett liiiiiitet litet men med i det hela. Hon blir ännu mer taggad och pigg om jag sitter ned i galoppen. Det är som att hon eggas av det faktum att jag sitter ned i sadeln och försöker rida som en vanlig människa som är ute och galopperar i lagom fart på sin häst. Hon tar det som ett "WOHOOOO SPRINGA SNABBARE!" och så tar hon i lite mer och så kan matte inte sitta ned längre utan får ge upp och ställa sig upp i vanlig ordning. Försöker bli starkare för att orka sitta ned, men får ta det i etapper. Barbacka har jag ju inget val, men då sitter jag som gjuten på hennes rygg. Det är med sadel jag måste bättra mig och orka, även om hon vill dra iväg i högre hastighet av det.

Det är förstås himla roligt att hon är så pass pigg. Hon är fräsch igen nu efter att ha varit oren i 1-2 ben i juli-augusti, nu märks inget sådant alls. Hon är sig själv till 100% och det glädjer mig förstås men .. snälla tanten - man KAN tagga ner. Lite. Jag lovar. Matte skulle uppskatta det emellanåt som omväxling. Galoppera lite lagom snabbt, sitta ned i sadel som "vem som helst" och njuta av en lugnare tur så att säga. Istället är det Racertant med flåsig matte (med dålig kondis) på ryggen som far fram i skogen som det spektakel vi är som ekipage. Roligt har vi onekligen.

Hon är väldigt nöjd efter de här ridturerna. Väldigt nöjd. Troligtvis med sig själv och sin prestation och att hon än en gång lyckats få matte att ömsom mumla något om "tant får lugna sig" och ömsom le åt nämnda tant. Inte helt missnöjd med att duschas av efteråt heller, som tur är. Det blir svettigt att vara så pass pigg och dundra fram i skogen. Klippt eller inte - det blir svettigt oavsett.

Knäppa häst, roligaste som finns. Snällaste som finns. Bästa som finns. 


söndag 3 juli 2016

Zeppolin 25 år.

Idag är ingen vanlig idag, idag är det tant Zeppolins 25-årsdag! 

Älskade gamla, kloka knastanten fyller 25 år. De vita håren har ökat i antal, kroppsformen kommer nog förbli åt det runda hållet även efter sommaren (igen..) och tant behöver lite mer vila nuförtiden än förut men i övrigt är det som vanligt. Bara ett år äldre. 

25 år. Galet. 
I augusti är det 19 år sedan denna underbara häst tog ett kliv in i mitt liv eller snarare jag som tog ett kliv in i hennes. Det är hon som är stjärnan, jag speglar mig bara i hennes glans. Jag är så innerligt tacksam över varje dag jag får ihop med henne, speciellt nu när hon börjar bli lite till åren och det liksom inte går att räkna med att hon kommer finnas för all framtid. 10 år sedan lät det "hon kommer ju leva läääääääänge till" - även om man omöjligt kan veta något om det i förväg, man kan bara hoppas. Nu är det mer "hoppas hon lever många år till!". Varje år är en bonus och än visar hon inga tecken på att det inte skulle bli många år till, så jag lallar vidare i drömmen om att hon lever forever and ever and ever . . . ett tag till. 

Ja jag själv är ju 32 år, men beter mig som 8 när det gäller känslor till hästar (henne). Det ritas hjärtan efter hennes namn fortfarande på både hinkar, ikeapåsar och boxskyltarna med info. Det kommer jag inte sluta med så länge hon lever. 

25 år alltså. 

Bästa bästa bästa heffaklumpstanten som finns. 

Grattis på födelsedagen älskade du! 

 En bild med några år på nacken men ... Kärlek!
 

söndag 5 juni 2016

Sommarlunk.

Sommaren är onekligen här. Hästarna ute på bete dygnet runt och har det bra. Tant får komma in och vila då och då, speciellt om det varit en riktigt varm dag. Idag var inte tanken att hon skulle komma in och vila, tanken var att hon skulle komma in och äta lite lucern och sen skulle vi ut och rida en sväng. Hon åt det som var kvar i krubban sen igår. Därefter tyckte hon att det var sovdags. Jag tyckte det var dags att rida. Borstade av henne, slängde på ett schabrak, bakskydd och träns på henne och hjälm på mig och så gav vi oss ut på en tur i skogen. Då hon verkade så trött i boxen så bestämde jag mig för att det skulle bli en lugn tur bara, ingen galopp eller sådär. Vi skrittade och lade in några travsteg här och där för övergångarnas skull, för jag tyckte nämligen att hon kunde ta och jobba lite i skritt åtminstone. Den där kroppen behöver lite mer jobb i sig, inte bara "fri lek" (läs: springa snabbast och ha roligt!) när vi är ute på turer. Ibland får man vara lite seriös också. Hon behöver det.

Det var en trevlig tur. När vi var på väg hemåt såg jag något på stigen längre fram. Det var snarare någon än något. Sa "titta där sitter en ekorre" högt för mig själv (nåja, till Zeppolin men det är ju inte som att hon svarar). När vi närmade oss så ställde sig den så kallade ekorren upp. Det visade sig var en rävunge modell HUR SÖT SOM HELST! Den tittade på oss och sprang sedan iväg fort som vinden bortåt, stannade då och då för att kolla på oss och så sprang den vidare igen. Jag har aldrig sett en rävunge live, bara vuxna eller unga vuxna rävar. Senast igår gick en igenom några hagar bakom stallet och även uppe på gödselstackens "murade" kant. Är nog samma räv som brukar hänga i krokarna, den är fräsch (ingen skabbräv alltså) och är väldigt nyfiken av sig. Kan nog vara den som en gång satt mitt på ridbanan när en i stallet red ett pass på ridbanan på sin häst. Orädd är bara förnamnet.

Hur som helst, nog om rävar.

Vi tog oss hem. Tant fick mer lucern i boxen innan utsläpp i hagen igen. Eller ja, det tänkta utsläppet. Hon åt sin mat och däckade sedan stående intill boxväggen. Mulen halvvägs ner mot golvet av trötthet. Jag hade verkligen inte hjärta till att sparka ut henne i hagen där och då och frågade om utsläppshjälp av den som ändå skulle ut och fodra sina hästar lite senare. Zeppolin stod och vilade i fem minuter innan hon gav upp och lade sig ner istället. Trött tant är trött. Boxgrannen som står inne en natt nu pga tävling imorgon lade sig också ner efter en stund och hon som alltid är inne på nätterna låg redan ner i sin box i andra änden av stallet. Tre av tre hästar däckade. Hårt att vara häst. ;)

Vi var ut på en tur igår också. I sällskap av en av hagkompisarna (hon har förresten hela fyra stycken tjejer i varierande åldrar nu som hon bossar över då hon är ledaren i hagen. Var bara att damma av ledarstoegenskaperna när sällskapet byttes ut i höstas och hon plötsligt efter sisådär 6 år som lägre i rang blev bossen igen) och en valack av modell Lipizzaner. En lugn lite längre tur blev det över stock och sten. Välbehövligt och trevligt med sådana turer. :)

Får se hur det blir imorgon, jag rider sällan fler än två dagar i sträck. Beror i och för sig på hur jag rider och vad vi gjort, men oftast max två dagar på raken innan det blir en vilodag och så på't igen efter det. Två lugna dagar nu så det blir nog en tur imorgon också.

Vi ska nog dessutom haka på och börja träna för tränare också, centrerad ridning. Vi var med på en endagskurs ett par år sedan och det var nyttigt och roligt. Tänker mig att vi är med i framförallt skritt då vi aldrig är på ridbanan annars. Tänkte hoppa på det nästa gång hon kommer till stallet för lektioner, Zeppolin var nöjd med upplägget (och var jättetrött mentalt efter den dagen - det var jag också) sist och det känns som lagom nivå för oss. Kan säkert avancera sen med att ha inslag av trav och så vidare, men främst är det skrittjobb jag är intresserad av för vår del.

söndag 22 maj 2016

Ett så kallat dikestrauma.

Imorse åkte jag till stallet så att jag var där tio i nio. Tanken var att bli klar i god tid före 11 så att jag skulle hinna över brojäv... innan den skulle stängas av för all trafik mer än halva dagen. När den är avstängd så är det bara att sätta sig och köra runt Sävja osv för att ta sig hem. En rejäl omväg.

Givetvis blev jag inte klar före elva. Jag släppte ut Zeppolin i hagen halv elva och då hade jag kvar alla stallsysslor (mocka, fixa foder, fixa vatten) inkl smörja sadeln och ta undan all utrustning efter ridturen som vi varit ute på.

Ridturen ja, den var mysig. Vädret var bra, fåglarna kvittrade, tant var på gott humör och enda smolket i bägaren var att jag till och från kände av blåmärket jag har på ett "jobbigt" ställe efter två pigga galoppturer barbacka två dagar i rad tidigare i veckan. Okej, de där gröna flygäckelpäckelkrypen från björkarna vi passerade väääldigt närgånget en bit på en stig var inte heller en hit. Inte ALLS en hit faktiskt. Rasslade i löven när både jag och tant kom åt björkarna och vips var tant Z inte brun längre utan grön av de där flygäckelpäckelkrypen, mina ben likaså. BLÄÄÄÄÄÄ! (För den som inte vet det: Jag har stora problem med insekter av alla dess slag. Krypande och krälande små blävarelser också).

För Zeppolins del var nog ändå smolket i bägaren det vattenfyllda diket jag bad henne ta sig över för att vi skulle kunna gå hem utan att behöva vända och gå heeeeela långa vägen tillbaka på samma väg som vi tagit oss dit på. Man kan väl milt sagt uttrycka sig som så att hon tyckte jag var dum och rent av galen som ens föreslog (som om det ens var ett förslag, snarare en order) att hon skulle hoppa över det DÄR. Hoppa diken går i vanliga fall ganska bra, vi behöver inte göra det så ofta men ibland måste vi det. Som idag. Hoppa diken med vatten i? Livsfarligt. Mycket mycket skeptisk tant. Hon klev fram till diket, tittade ner i det, backade och stannade och vände huvudet bakåt för att titta på mig med en blick som sa "Allvarligt?". Denna procedur upprepade hon 5-6 ggr, eftersom jag varje gång både visade och sa att jag menade allvar. Vi skulle över om det så skulle ta hela dagen.

Nu råkar jag veta att tant inte är omöjlig, det krävs bara lite övertalning. Skänkla på och smacka som en tok är fel strategi på henne. Det kan i värsta fall leda till att hon backar ännu mer och sen stegrar sig. Den biten klarar jag mig utan så det är mer stilen "johodå, nu tar vi oss en titt på det där igen" och så är vi plötsligt framme vid det som för stunden är livsfarligt.

Vi kom över.
Såklart vi kom över diket.
Ett mycket graciöst hopp senare var vi över diket och hon fick mycket beröm och hon verkade rätt nöjd själv över att ha tagit sig över det djupa (50 cm) överfyllda (15 cm vatten) och breda (knappt 1 m) diket. Piggare och ännu gladare på resten av turen hem.

Skulle väl jag också vara om jag överlevt ett så kallat dikestrauma.
Man ska inte förminska någons rädslor och känslor, hur fåniga de än kan te sig i just dina ögon. Idag var det där diket det läskigaste hon varit med om på länge. Nästa gång hoppar hon det kanske efter 1-2 skeptiska backningar eller rentav på första anridningen (läs: sakta mak i skritt). Beror på dagsformen det där. Vi var ute i 50 minuter, red 4,3 km totalt. Skritt hela ridturen förutom en halv kilometer med trav, det var vi nöjda med. Hon fick jobba lite i skritt efter den korta travsträckan och gick riktigt fint. Tant kan bara hon vill. :)

Efter ridturen fick hon och hagkompisarna gå över en timme i sin sommarhage. Uppskattat!

Mängden mat hon äter i boxen i nuläget?
3 kg om dagen kanske. Plus lucernhack. Vem vill äta hösilage när man kan spara sig till gräset som finns därute? ;)

söndag 15 maj 2016

Tuffar på.

Ikväll när jag kom till stallet för att fixa åt Zeppolin och därefter kvällsfodra/natta hästarna så hörde jag, då jag klev in i stallet, att det snarkades från Zeppolins box. Smög fram och kikade och jodå, tant låg ner och sov. Eftersom stallkatten hängt efter mig som en svans från det att jag klev ur bilen tills jag klev in i stallet så satte jag mig på stolen (finns bara en) i stallet och gosade med henne. Tanken var att göra det så länge tant låg ner. En halvtimme passerade, jag ställde mig upp och kikade in på henne innan jag gick in i boxen och klappade på henne och pratade med henne. Hon var trött, tröttare tröttast. Lämnade henne ifred igen och efter en stund ställde hon sig upp och jag kunde ta tag i mockningen.

Hon var lite smågallig i två av benen så när jag var klar med alla sysslor så tog vi en kort promenad på hisnande fem (!) minuter i kraftiga vinden och regnstänket ute. Det räckte för att gallorna skulle vara som bortblåsta (pun not intended..) och benen kändes som vanligt igen. Brukar vara så, att allt som krävs är en kort promenad för att småsvullnader och gallor ska gå ner på hennes ben de gånger sådant dykt upp. Smidigt må jag säga. :)

Vi har kommit igång lite mer med ridturer igen. Jobbigt häromveckan med värmen dock, då hon hållit hårt i sin lurviga vinterpäls och den i kombinationen med galopp i skogen och den där värmen gjorde att jag efter varje ridtur behövt spola av 75% av hennes kroppsyta med vatten för att få bort allt svett. I måndags fick hon sig ett bad (vårbad) med schampo och sådär, det behövdes. Några dagar sedan fick jag bort enorma mängder päls med hjälp av gummiskrapa - effektivaste hjälpmedlet visade det sig! Nu har hon inte så mycket vinterpäls kvar, äntligen. Lite kvar som ska bort men sen är hon i full sommarskrud. Pälsen är overkligt len och glansig på sina ställen efter "gummiskrapsbehandlingen". Fina heffaklumpen.

Märks att gräset gjort entré i hästarnas hagar. Från att ha ätit 10-12 kg hösilage per dag så får jag vara glad om hon petar i sig 5-6 kg. Frukosten i krubban äter hon upp, pillar antingen lite i det knappa kilot med grovfoder eller så låtsas hon inte om den alls och väntar på att få gå ut istället. När hon kommer in på eftermiddagen så äter hon upp maten i krubban, kissar (antingen medan hon äter eller efteråt) och därefter ställer hon sig för att vila. Middagsmaten på marken? Den kan man väl äta senare på kvällen någongång. Ganska ofta på sistone har hon inte ens fått sin middagsmat (grovfoder) inlagt utan har fått nöja sig med frukosten som legat kvar. Idag hade hon ätit upp frukosten och delar av sin intagsmat, kors i taket. Dessutom började hon äta av hösilaget när jag hängde in hennes kvällsnät, så idag var hon mer sugen åtminstone. Beror nog på det busiga (stormiga) vädret ute misstänker jag. När hon fått kvällsmat i krubban ikväll så åt hon upp det och ställde sig sedan för att vila, så åter igen dissade hon hösilaget för stunden och äter det senare istället. Brukar inte vara så mycket kvällsmat kvar på morgonen. Ibland är det mer än ett kg kvar i nätet och ibland mindre. Varierar lite. Få se imorgon hur mycket hon petat i sig under natten.

Hon får lucernhack både på morgonen och vid intaget för att jag vill vara säker på att hon får i sig tillräckligt med protein. Det är lite ont om det i hösilaget nämligen och när tant dessutom inte äter så mycket av det längre (GRÄÄÄÄÄÄÄÄS ute ju!) så har jag ökat givan för att hon inte ska falla ur. Hon har förstås en del att ta av, tant lever efter ordspråket "rund är också en form" rätt så mycket. Det är inte DET hullet jag oroar mig för, utan muskler och annat. Ett par år sedan föll hon ur en del efter sommaren ute. Förra året gav jag henne lucernhack mer eller mindre regelbundet ute (inte dagligen) hela betesperioder och hon föll inte alls ur. Kör på samma sak i år. Tant är trots allt 25 i år. Om knappt två månader fyller hon 25. Tant på pappret - unghäst i sinnet under ridturer, som det ska vara.

Nå, var väl inte så mycket mer än såhär att rapportera. Ska försöka skärpa mig med uppdateringarna, även om få läser. Det är mycket för min egen skull, mest är det trots allt för mig jag skriver. För att jag lätt ska kunna bläddra bakåt i bloggen och läsa vad som hänt och hur saker varit vissa perioder. Det är så lätt att glömma saker, när de blivit av och sådär.

Får väl nämna att hon i slutet av april fick tänderna kollade. Märks att hon är gammal, men de är i bra skick ändå trots allt. Lite foderinpackningar som behöver tas bort varje gång nu så har gått från tandkoll en gång per år till att kolla hennes tänder en gång på våren och en gång på hösten. På hösten tar jag även PPID-prov på henne. Kostar en del och hittills har de två prover som tagits inte visat några förhöjda värden och gör kanske aldrig det heller, men jag väljer att ta det säkra före det osäkra. Som sagt, tant är lite till åren nu. Peppar peppar så har hon ju få krämpor trots det, lederna knakar och har sig när hon rör sig i boxen och ryggen är svankig och hon behöver vila lite mer nu än förut men bortsett från det så är det bara de vita håren som skvallrar om hennes ålder. De vita håren blir fler och fler... ;)

måndag 7 mars 2016

Promenad är ju.. bra.

Som jag nämnde i förra inlägget så opererade jag mig i torsdags, ett sådant ställe som gör att jag inte kan rida på ett tag då den friktionen skulle göra ont och fördröja läkningen misstänker jag. Dumt att chansa. Jag hade då som plan att istället promenera med Zeppolin då och då under den tiden som jag inte kan rida.

Tanken var god kan man säga, men med facit i hand inte så genomtänkt heller. För vad händer när man promenerar? Det blir friktion där då också. Tog en rask promenad med Zeppolin i lördags, vi gick 2,4 km på 27 minuter. En promenad i skogen på hennes favoritstig, Hon var lite på tårna till och från för osynliga monster (eller rådjur i närheten eller vad hon nu tyckte hon såg), men snäll som alltid. Dock muttrade hon antagligen en del för att hon inte hann äta så mycket blåbärsris på vägen eftersom matte envisades med att gå i ett raskt tempo. Hade en tid att passa. Som senare visade sig vara i onödan, att skynda till tiden alltså. Men saksamma. Vi tog den där raska promenaden och vi var båda nöjda efteråt. Ja tills jag började känna av smärtan efter en stund. Lätt att vara efterklok. Det blir friktion mellan skinkorna när man går, även om man i vanliga fall inte tänker på sådana saker men när man är nyopererad i det området så.. tänker man på det. Mest hela tiden resten av dagen/kvällen sen faktiskt trots smärtstillande. Nåja, man lär sig av sina misstag. För det mesta.

Eftersom jag inte kan rida och inte skulle ut på promenad igår så passade jag på att packa in all min hösilageplast, fodersäckar, ett täcke och lite annat i sopsäckar för att slänga senare. Det blev sex fulla säckar totalt och det stod redan en sedan innan på min plats. Så sju säckar. Tryckte in en i skuffen på min lilla bil och en säck i bagagesätet. Där ligger den ivägen, så förhoppningsvis ska det motivera mig till att slänga den inom en snar framtid. ;)

Igår fick tant chilla i hagen hela dagen, lite morötter och kli blev det och hon verkade rätt nöjd med det. Älskade fina hästen. Hon är verkligen en unik häst. Så säger väl alla om sina hästar, jag också uppenbarligen. Men hon är verkligen speciell och det är inte bara jag som ser det. Hon är så klok, genomsnäll och älskvärd. Klart hon drivit mig till vansinne till och från under alla de år (18,5!) vi hängt ihop men det hör till. Så är alla relationer. Människa - människa, djur - djur, människa - djur och så vidare. I grunden är det ömsesidig respekt och kärlek. Önskar att alla fick uppleva den här sortens vänskap med ett (eller flera) djur. Det är verkligen det allra bästa för själen.



torsdag 3 mars 2016

Håll igång var det här.

Sist jag skrev hade vi gått omkull. Det maffiga blåmärket på mitt ben är kvar, bleknar lite mer för varje dag som passerar. Inte för att det gör någon skillnad för min del, med tanke på antalet blåmärken jag konstant har på min kropp så är det bara ett i mängden så att säga.

På sistone har vi tagit oss ut på ridturer lite oftare igen. Lördag och söndag blev det dock ingen ridning, men torsdag och fredag samt i måndags och igår. Igår var planen att skritta ut barbacka på långa tyglar en timme och den planen höll. Föll inte för frestelsen att galoppera en bit, även om Zeppolin flera gånger gjorde klart för mig att här och här och här brukar vi faktiskt göra annat än att skritta (HALLÅ MATTE?! Korta tyglarna då? Matte? Inte? Meh!). Hon var på gott humör hela ridturen och gick och "svängde" med huvudet i tid och otid, sådär som hon gör när hon vill förmedla känslor - vad det än är för känslor. Skritten blev onekligen raskare på sträckor där vi vanligtvis susar fram i galopp, men jag höll fast vid min plan om att enbart skritta och det på långa tyglar. Lite över stock och sten på vissa ställen, men mestadels plana stigar. Det var skönt. Behövde den där långturen.

I måndags var hon för en gångs skull lagom pigg när vi red ut. Pigg, glad och framåt men utan att det gick till överdrift med huvudruskningar och andra glädjeyttringar (sprallighet). Vi rentav provade den där jättesvåra ovanliga gångarten "trav". Jag vet! Galet. Det är svårt att tro att en så pass gammal och orutinerad (mmmellerhur) häst kan trava också och inte bara skritta och galoppera (vilket vi annars har fokus på, för allas bekvämlighet). Att trava var jobbigt, det märktes mest på flåset hon fick av att trava. Jämfört med flåset hon får av galopp så kan jag snabbt konstatera att det där med att trava får vi allt göra oftare. Har rentav haft sadel de flesta ridturerna senaste veckan (förutom igår) och då är det inte så obekvämt med trav. Bra konditionsträning för hennes del och mattes dåliga flås.

Nu blir det ett uppehåll i ridningen tyvärr, kommer bli promenader den närmaste tiden på grund av en liten operation jag ska göra imorgon som gör att "sitta på en häst" inte är något som känns lockande. Eller sitta överhuvudtaget om man nu ska vara sådan, men det är ridningen jag kommer sakna mest.

Zeppolin alltså, hon är sannerligen en underbar häst på alla tänkbara vis. Med sin klokhet, härliga personlighet, mysighet, nyfikenhet och buset som spritter i kroppen på henne under ridturer är hon verkligen min allra bästa vän. I fredags var jag på dåligt humör, mådde riktigt dåligt psykiskt och räknade ner minuterna till kvällen då jag skulle kunna lägga mig och sova igen. Jag åkte till stallet, gick direkt ut i hagen för att hämta in henne för att rida en sväng och den ridturen (vi hade sällskap dessutom) var rolig och gjorde mig på mycket bättre humör. Hästar har den helande effekten. Jag älskar det. Jag älskar henne.

Imorgon blir det definitivt ingen promenad. Det blir markservice (mocka, fixa mat, vatten) och titta till henne i hagen - inkl ge henne morötter och sedan inget mer. Hinner inte mer än så och resten av dagen kommer jag vara osugen på att gå utanför dörren (efter att jag kommit hem från den relativt snabba operationen). Fredag kanske det blir en liten promenad åtminstone, för bådas skull.

torsdag 18 februari 2016

Vi faller tillsammans.

Igår var det onsdag, Det var en dag då jag och Zeppolin var ute i skogen på en tur (med sadel för en gångs skull) med sällskap, vi skulle visa en ridväg och ta oss över ett kalhygge. Några år sedan hade det inte varit så svårt att korsa kalhygget, nu när granar och annat vuxit upp så är det inte lika lätt att hålla koll på de "markeringar" man tidigare använt sig av för att hitta bästa vägen. Lägg till snö och att jag inte ridit den rundan på över ett år och det blir lite mer.. spännande.

Kan bara ännu en gång konstatera att Zeppolin är en så himla klok, cool tant som inte stressar upp sig i onödan. Som dessutom litar på mig till 100% (ibland på gott och ont, som igår). Vi valde en väg men redan ett par meter in på den klev hon på en stor hal sten med snö på och vi gick omkull. Kändes som om det gick i slowmotion och jag hann tänka "aj som fan att få 650kg häst över sig" men föll som tur av på ett sådant sätt att "bara" en del av mig hamnade lite under henne och resten av mig fick en knuff av hennes kropp.

Hon försökte resa sig upp relativt omgående, då stod jag bredvid henne och sa att hon skulle vara försiktig. Hon kom inte upp på första försöket, bakbenen/bakkroppen ville inte haka på upp så hon lade sig ner helt igen platt på sidan. Pustade ut lite och fick klappningar och smekningar på halsen och i pannan medan jag berömde henne. Hon tog upp huvudet och laddade inför nästa resningsförsök genom att ta en tugga av närliggande buskage framför henne. När hon tuggat ur så gav hon sig på försök nr två att komma upp på benen och lyckades. Snöig häst, snöig matte. Lättade över att det gick så pass bra trots allt. Inte en skråma på henne, själv har jag ett maffigt blåmärke högt upp på sidan av vänstra låret och på insidan av knät. Stel i kroppen (främst ryggen som jag redan har problem med sedan flera veckor tillbaka) och blåmärken är helt okej med tanke på hur det kunde ha gått. Om jag hamnat helt under henne, eller om jag landat på en sten/stubbe/annat som kan åsamka stor skada. Dessutom hade det kunnat gå illa för min ögonsten också, förstås.. Ännu hemskare att tänka på än mina egna eventuella skador. Den andra hästen som var med på turen blev förövrigt väldigt upprörd och stressad över att Zeppolin gick omkull och låg på marken. Stressnivån hos Tant Z: Obefintlig.

Snirklade oss igenom kalhygget tills fots och kom ut på grusvägen (snöbelagd, förstås). Hon såg fräsch ut och visste självklart precis var vi befann oss. Den roliga galoppvägen! Någon galopp blev det inte även om jag hoppade upp efter en bits skrittande. Hon var väldigt pigg och framåt, på mycket gott humör. Vi travade en bit på vägen hem när vi lämnat grusvägen och sådär. Det tyckte Z var väldigt skojigt och hade nog gärna sprungit snabbare om hon fått. Men någon måtta får det vara när man gått omkull med matte, faktiskt.

Idag ska jag bara gå en kort promenad med henne för att se att hon rör sig som vanligt och för att se till att få igång lite extra blodcirkulation i kroppen. Hos oss båda...

lördag 23 januari 2016

Att träna på med tant.

Okej. Zeppolin fyller 25 år i juli.

Vad vi behöver träna mest på just nu:
Att skritta på kort tygel vid uteritter.

Lite spännande att tant tycks ha glömt hur man gör det nämligen. Hon är så pigg och taggad när vi rider ut att korta tyglar i hennes värld innebär "SPRINGA OCH DET NU PÅ EN GÅNG OCH HELST SUPERSNABBT!". Jag är visserligen benägen att hålla med om att det åtminstone är en fördel att ha korta tyglar när det ska springas, däremot är det jag som bestämmer när det ska springas. Den biten ignorerar hon och småtaktar på tvären eller försöker sig på trav i skrittfart för att komma undan med att det inte går "för snabbt" åtminstone även om det är fel gångart.

Tant är snart 25 år och vi tränar på att skritta på kort tygel i skogen utan att hon tar det som att vi genast ska fatta galopp och susa fram på stigarna.

Det var det här med att hon ibland är lite väl ung i sinnet under ridturer. ;)

MEN hon är så himla rolig att rida, man blir sannerligen glad av att rida henne. :)

onsdag 6 januari 2016

Åter igen - racerköttbulle.

Zeppolin är en väluppfostrad klok, numera gammal, häst. Få hästar är som hon, med det menat är att hon är speciell i sitt sätt och det gillas av de flesta. Allra mest av mig, förstås. Det är ett privilegium att få vara hennes matte. Nu i januari har hon varit hos mig i Uppsala i 8 (!) år. Det är en lång tid. I augusti har vi hängt ihop i 19 år, vilket innebär att Pernilla ägt henne i 20 år (jag halkade in i deras liv året efter köpet). Galet lång tid.

Med detta faktum i bakhuvudet, att tant fyller 25 år i sommar, är det så himla roligt att rida henne. Eftersom hon i ridningen definitivt inte är en gammal häst. I boxen knakar det om varje led när hon rör sig det minsta lilla, om så bara för att byta ben att vila. I skogen.. är hon Racerköttbullen. Med motton "Ju fortare desto bättre", "Bara fegisar bromsar" och "Fullt ös medvetslös" att leva efter när det gäller ridningen. Hon är så genuint genomlycklig när hon får galoppera i skogen, speciellt när hon är riktigt sprallig och taggad (som idag till exempel). När hon är sådär glad och pigg, så smittar det av sig på mig och jag blir glad. Zeppolin levererar alltid, så kan man säga. Har jag en dålig dag där jag antingen (och/eller..) är på dåligt humör eller mår extra dåligt psykiskt så är hon den rätta terapeuten att ta till. Hästterapi när den är som bäst. Barbacka ut i skogen, korta tyglarna och hon förvandlas omgående till Racerköttbullen. Hon kan knappt bärga sig till att jag fattar galopp, men hon vet att hon FÅR verkligen inte fatta galopp om inte jag ber om det - vilket gör henne ännu mer taggad. Förstås.

Den dagen hon slutar vara pigg och sprallig i skogen, den dagen har hon blivit gammal på riktigt.

Det är vad jag har kommit fram till. Att det är ett ålderdomstecken för henne. Hon är svankig, stel i kroppen inomhus, behöver stödvila lite extra då och då osv. Det är ju inte konstigt, hon är pensionär. MEN gammal är hon inte förrän piggheten i skogen försvinner. När hon inte längre är taggad på att springa fortast möjligast och det nu helst nyss när vi är i skogen. Ibland är hon "ordentlig" och travar i ett vanligt strukturerat tempo, ibland rentav kan galoppen rulla på i något som skulle kunna kallas "arbetsgalopp" utan att jag behöver bromsa mer än när vi ska sakta av till skritt. Händer inte ofta, men kanske.. en gång i månaden? Glad och framåt är hon ändå, även om tempot är mer.. normalt. Med normalt menar jag ett tempo som de flesta andra nog skulle hålla sig till ute på turer.  Vi är dåliga på att hålla det tempot. Jag vill att hon ska vara lycklig och nöjd, om hon är som lyckligast och nöjdast när hon får rusa fram i sprallig galopp i skogen - då är det det hon får göra i första hand de där dagarna när jag inte har enbart skritt i tanken. För sådana turer tar vi också, där vi bara är ute och lallar runt i skritt. Hon tycker om det också. Ibland har hon oerhört bråttom (oklart till vad) när vi är ute och skrittar, ibland lallar hon på i ett lugnare tempo och äter granris och blåbärsris och njuter sådär ändå.

Zeppolin, vilken pärla alltså.

25 år i sommar.

Galet.