måndag 7 mars 2016

Promenad är ju.. bra.

Som jag nämnde i förra inlägget så opererade jag mig i torsdags, ett sådant ställe som gör att jag inte kan rida på ett tag då den friktionen skulle göra ont och fördröja läkningen misstänker jag. Dumt att chansa. Jag hade då som plan att istället promenera med Zeppolin då och då under den tiden som jag inte kan rida.

Tanken var god kan man säga, men med facit i hand inte så genomtänkt heller. För vad händer när man promenerar? Det blir friktion där då också. Tog en rask promenad med Zeppolin i lördags, vi gick 2,4 km på 27 minuter. En promenad i skogen på hennes favoritstig, Hon var lite på tårna till och från för osynliga monster (eller rådjur i närheten eller vad hon nu tyckte hon såg), men snäll som alltid. Dock muttrade hon antagligen en del för att hon inte hann äta så mycket blåbärsris på vägen eftersom matte envisades med att gå i ett raskt tempo. Hade en tid att passa. Som senare visade sig vara i onödan, att skynda till tiden alltså. Men saksamma. Vi tog den där raska promenaden och vi var båda nöjda efteråt. Ja tills jag började känna av smärtan efter en stund. Lätt att vara efterklok. Det blir friktion mellan skinkorna när man går, även om man i vanliga fall inte tänker på sådana saker men när man är nyopererad i det området så.. tänker man på det. Mest hela tiden resten av dagen/kvällen sen faktiskt trots smärtstillande. Nåja, man lär sig av sina misstag. För det mesta.

Eftersom jag inte kan rida och inte skulle ut på promenad igår så passade jag på att packa in all min hösilageplast, fodersäckar, ett täcke och lite annat i sopsäckar för att slänga senare. Det blev sex fulla säckar totalt och det stod redan en sedan innan på min plats. Så sju säckar. Tryckte in en i skuffen på min lilla bil och en säck i bagagesätet. Där ligger den ivägen, så förhoppningsvis ska det motivera mig till att slänga den inom en snar framtid. ;)

Igår fick tant chilla i hagen hela dagen, lite morötter och kli blev det och hon verkade rätt nöjd med det. Älskade fina hästen. Hon är verkligen en unik häst. Så säger väl alla om sina hästar, jag också uppenbarligen. Men hon är verkligen speciell och det är inte bara jag som ser det. Hon är så klok, genomsnäll och älskvärd. Klart hon drivit mig till vansinne till och från under alla de år (18,5!) vi hängt ihop men det hör till. Så är alla relationer. Människa - människa, djur - djur, människa - djur och så vidare. I grunden är det ömsesidig respekt och kärlek. Önskar att alla fick uppleva den här sortens vänskap med ett (eller flera) djur. Det är verkligen det allra bästa för själen.



torsdag 3 mars 2016

Håll igång var det här.

Sist jag skrev hade vi gått omkull. Det maffiga blåmärket på mitt ben är kvar, bleknar lite mer för varje dag som passerar. Inte för att det gör någon skillnad för min del, med tanke på antalet blåmärken jag konstant har på min kropp så är det bara ett i mängden så att säga.

På sistone har vi tagit oss ut på ridturer lite oftare igen. Lördag och söndag blev det dock ingen ridning, men torsdag och fredag samt i måndags och igår. Igår var planen att skritta ut barbacka på långa tyglar en timme och den planen höll. Föll inte för frestelsen att galoppera en bit, även om Zeppolin flera gånger gjorde klart för mig att här och här och här brukar vi faktiskt göra annat än att skritta (HALLÅ MATTE?! Korta tyglarna då? Matte? Inte? Meh!). Hon var på gott humör hela ridturen och gick och "svängde" med huvudet i tid och otid, sådär som hon gör när hon vill förmedla känslor - vad det än är för känslor. Skritten blev onekligen raskare på sträckor där vi vanligtvis susar fram i galopp, men jag höll fast vid min plan om att enbart skritta och det på långa tyglar. Lite över stock och sten på vissa ställen, men mestadels plana stigar. Det var skönt. Behövde den där långturen.

I måndags var hon för en gångs skull lagom pigg när vi red ut. Pigg, glad och framåt men utan att det gick till överdrift med huvudruskningar och andra glädjeyttringar (sprallighet). Vi rentav provade den där jättesvåra ovanliga gångarten "trav". Jag vet! Galet. Det är svårt att tro att en så pass gammal och orutinerad (mmmellerhur) häst kan trava också och inte bara skritta och galoppera (vilket vi annars har fokus på, för allas bekvämlighet). Att trava var jobbigt, det märktes mest på flåset hon fick av att trava. Jämfört med flåset hon får av galopp så kan jag snabbt konstatera att det där med att trava får vi allt göra oftare. Har rentav haft sadel de flesta ridturerna senaste veckan (förutom igår) och då är det inte så obekvämt med trav. Bra konditionsträning för hennes del och mattes dåliga flås.

Nu blir det ett uppehåll i ridningen tyvärr, kommer bli promenader den närmaste tiden på grund av en liten operation jag ska göra imorgon som gör att "sitta på en häst" inte är något som känns lockande. Eller sitta överhuvudtaget om man nu ska vara sådan, men det är ridningen jag kommer sakna mest.

Zeppolin alltså, hon är sannerligen en underbar häst på alla tänkbara vis. Med sin klokhet, härliga personlighet, mysighet, nyfikenhet och buset som spritter i kroppen på henne under ridturer är hon verkligen min allra bästa vän. I fredags var jag på dåligt humör, mådde riktigt dåligt psykiskt och räknade ner minuterna till kvällen då jag skulle kunna lägga mig och sova igen. Jag åkte till stallet, gick direkt ut i hagen för att hämta in henne för att rida en sväng och den ridturen (vi hade sällskap dessutom) var rolig och gjorde mig på mycket bättre humör. Hästar har den helande effekten. Jag älskar det. Jag älskar henne.

Imorgon blir det definitivt ingen promenad. Det blir markservice (mocka, fixa mat, vatten) och titta till henne i hagen - inkl ge henne morötter och sedan inget mer. Hinner inte mer än så och resten av dagen kommer jag vara osugen på att gå utanför dörren (efter att jag kommit hem från den relativt snabba operationen). Fredag kanske det blir en liten promenad åtminstone, för bådas skull.

torsdag 18 februari 2016

Vi faller tillsammans.

Igår var det onsdag, Det var en dag då jag och Zeppolin var ute i skogen på en tur (med sadel för en gångs skull) med sällskap, vi skulle visa en ridväg och ta oss över ett kalhygge. Några år sedan hade det inte varit så svårt att korsa kalhygget, nu när granar och annat vuxit upp så är det inte lika lätt att hålla koll på de "markeringar" man tidigare använt sig av för att hitta bästa vägen. Lägg till snö och att jag inte ridit den rundan på över ett år och det blir lite mer.. spännande.

Kan bara ännu en gång konstatera att Zeppolin är en så himla klok, cool tant som inte stressar upp sig i onödan. Som dessutom litar på mig till 100% (ibland på gott och ont, som igår). Vi valde en väg men redan ett par meter in på den klev hon på en stor hal sten med snö på och vi gick omkull. Kändes som om det gick i slowmotion och jag hann tänka "aj som fan att få 650kg häst över sig" men föll som tur av på ett sådant sätt att "bara" en del av mig hamnade lite under henne och resten av mig fick en knuff av hennes kropp.

Hon försökte resa sig upp relativt omgående, då stod jag bredvid henne och sa att hon skulle vara försiktig. Hon kom inte upp på första försöket, bakbenen/bakkroppen ville inte haka på upp så hon lade sig ner helt igen platt på sidan. Pustade ut lite och fick klappningar och smekningar på halsen och i pannan medan jag berömde henne. Hon tog upp huvudet och laddade inför nästa resningsförsök genom att ta en tugga av närliggande buskage framför henne. När hon tuggat ur så gav hon sig på försök nr två att komma upp på benen och lyckades. Snöig häst, snöig matte. Lättade över att det gick så pass bra trots allt. Inte en skråma på henne, själv har jag ett maffigt blåmärke högt upp på sidan av vänstra låret och på insidan av knät. Stel i kroppen (främst ryggen som jag redan har problem med sedan flera veckor tillbaka) och blåmärken är helt okej med tanke på hur det kunde ha gått. Om jag hamnat helt under henne, eller om jag landat på en sten/stubbe/annat som kan åsamka stor skada. Dessutom hade det kunnat gå illa för min ögonsten också, förstås.. Ännu hemskare att tänka på än mina egna eventuella skador. Den andra hästen som var med på turen blev förövrigt väldigt upprörd och stressad över att Zeppolin gick omkull och låg på marken. Stressnivån hos Tant Z: Obefintlig.

Snirklade oss igenom kalhygget tills fots och kom ut på grusvägen (snöbelagd, förstås). Hon såg fräsch ut och visste självklart precis var vi befann oss. Den roliga galoppvägen! Någon galopp blev det inte även om jag hoppade upp efter en bits skrittande. Hon var väldigt pigg och framåt, på mycket gott humör. Vi travade en bit på vägen hem när vi lämnat grusvägen och sådär. Det tyckte Z var väldigt skojigt och hade nog gärna sprungit snabbare om hon fått. Men någon måtta får det vara när man gått omkull med matte, faktiskt.

Idag ska jag bara gå en kort promenad med henne för att se att hon rör sig som vanligt och för att se till att få igång lite extra blodcirkulation i kroppen. Hos oss båda...

lördag 23 januari 2016

Att träna på med tant.

Okej. Zeppolin fyller 25 år i juli.

Vad vi behöver träna mest på just nu:
Att skritta på kort tygel vid uteritter.

Lite spännande att tant tycks ha glömt hur man gör det nämligen. Hon är så pigg och taggad när vi rider ut att korta tyglar i hennes värld innebär "SPRINGA OCH DET NU PÅ EN GÅNG OCH HELST SUPERSNABBT!". Jag är visserligen benägen att hålla med om att det åtminstone är en fördel att ha korta tyglar när det ska springas, däremot är det jag som bestämmer när det ska springas. Den biten ignorerar hon och småtaktar på tvären eller försöker sig på trav i skrittfart för att komma undan med att det inte går "för snabbt" åtminstone även om det är fel gångart.

Tant är snart 25 år och vi tränar på att skritta på kort tygel i skogen utan att hon tar det som att vi genast ska fatta galopp och susa fram på stigarna.

Det var det här med att hon ibland är lite väl ung i sinnet under ridturer. ;)

MEN hon är så himla rolig att rida, man blir sannerligen glad av att rida henne. :)

onsdag 6 januari 2016

Åter igen - racerköttbulle.

Zeppolin är en väluppfostrad klok, numera gammal, häst. Få hästar är som hon, med det menat är att hon är speciell i sitt sätt och det gillas av de flesta. Allra mest av mig, förstås. Det är ett privilegium att få vara hennes matte. Nu i januari har hon varit hos mig i Uppsala i 8 (!) år. Det är en lång tid. I augusti har vi hängt ihop i 19 år, vilket innebär att Pernilla ägt henne i 20 år (jag halkade in i deras liv året efter köpet). Galet lång tid.

Med detta faktum i bakhuvudet, att tant fyller 25 år i sommar, är det så himla roligt att rida henne. Eftersom hon i ridningen definitivt inte är en gammal häst. I boxen knakar det om varje led när hon rör sig det minsta lilla, om så bara för att byta ben att vila. I skogen.. är hon Racerköttbullen. Med motton "Ju fortare desto bättre", "Bara fegisar bromsar" och "Fullt ös medvetslös" att leva efter när det gäller ridningen. Hon är så genuint genomlycklig när hon får galoppera i skogen, speciellt när hon är riktigt sprallig och taggad (som idag till exempel). När hon är sådär glad och pigg, så smittar det av sig på mig och jag blir glad. Zeppolin levererar alltid, så kan man säga. Har jag en dålig dag där jag antingen (och/eller..) är på dåligt humör eller mår extra dåligt psykiskt så är hon den rätta terapeuten att ta till. Hästterapi när den är som bäst. Barbacka ut i skogen, korta tyglarna och hon förvandlas omgående till Racerköttbullen. Hon kan knappt bärga sig till att jag fattar galopp, men hon vet att hon FÅR verkligen inte fatta galopp om inte jag ber om det - vilket gör henne ännu mer taggad. Förstås.

Den dagen hon slutar vara pigg och sprallig i skogen, den dagen har hon blivit gammal på riktigt.

Det är vad jag har kommit fram till. Att det är ett ålderdomstecken för henne. Hon är svankig, stel i kroppen inomhus, behöver stödvila lite extra då och då osv. Det är ju inte konstigt, hon är pensionär. MEN gammal är hon inte förrän piggheten i skogen försvinner. När hon inte längre är taggad på att springa fortast möjligast och det nu helst nyss när vi är i skogen. Ibland är hon "ordentlig" och travar i ett vanligt strukturerat tempo, ibland rentav kan galoppen rulla på i något som skulle kunna kallas "arbetsgalopp" utan att jag behöver bromsa mer än när vi ska sakta av till skritt. Händer inte ofta, men kanske.. en gång i månaden? Glad och framåt är hon ändå, även om tempot är mer.. normalt. Med normalt menar jag ett tempo som de flesta andra nog skulle hålla sig till ute på turer.  Vi är dåliga på att hålla det tempot. Jag vill att hon ska vara lycklig och nöjd, om hon är som lyckligast och nöjdast när hon får rusa fram i sprallig galopp i skogen - då är det det hon får göra i första hand de där dagarna när jag inte har enbart skritt i tanken. För sådana turer tar vi också, där vi bara är ute och lallar runt i skritt. Hon tycker om det också. Ibland har hon oerhört bråttom (oklart till vad) när vi är ute och skrittar, ibland lallar hon på i ett lugnare tempo och äter granris och blåbärsris och njuter sådär ändå.

Zeppolin, vilken pärla alltså.

25 år i sommar.

Galet.

söndag 15 november 2015

Vadå "strukturerat"?

Hade Zeppolin kunnat prata samma språk som vi människor gör så hade hon idag starkt ifrågasatt vad grejen var med dagens ridtur och att jag i början mumlade något om att "rida strukturerat" som omväxling till snabba turer (mestadels voltfritt och för all del vältfritt) i skogen. Snabba turer i skogen funkar utmärkt som motion anser ena delen av ekipaget. Inte jag. Det är onekligen roligt, det säger jag inget om, men då och då måste den här matten försöka rida lite mer strukturerat också.

Vi hamnade i Björkhagen. En sommarhage som nu står och vilar till sommaren 2016. Den har en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, beroende på var man står - duh!) som ger många möjligheter till träning. För mig och Zeppolin gäller det att ta sig upp för backen i antingen skritt eller galopp. Vi började förstås med skritt, någon form av uppvärmning. Sedan red vi i stooora volter där det inte fanns träd och annat som störde. Zeppolin undrade om jag var från vettet. Rida på volt?! Vi har undvikit det i över ett år. Några gånger har vi förstås ridit på volt, men inte jobbat på volt eller medvetet ridit på volter under ridpass. Detta pga att hon förra året var halt en sväng och det som fanns kvar vid återbesöket då var att hon markerade lite på just volt, i höger varv. Det var allt. Rid som vanligt men undvik att rida på volt (mycket) och annat "som belastar" eller vad man nu ska skriva för att uttrycka sig vettigt. Saksamma, jag vet vad jag menar och det är väl huvudsaken? Jo.
Det gick hur som helst lite knackigt det där med att rida strukturerat på volt och serpentiner och så vidare. Skänkelvikningar var inga problem, det är hon grym på. Det brukar vi roa oss med i skogen. Däremot att gå/springa någorlunda fint i övrigt? Ehrm.. Eh.. nu pratar vi om annat en stund.

*mumlar en massa saker om mattar som borde rida strukturerat oftare*

När det var dags att galoppera upp för den långa backen så var Zeppolin väldigt peppad på just det. Hon tog i från hovarna (tårna) när hon i frisk galopp for fram upp för den där backen. Hoppade över ett 20cm högt naturhinder av björk och fortsatte sedan hela varvet i galopp och så drog hon upp i backen med en oerhörd kraft i sin galopp. Fina hästen, det var rätt dag att göra sådant där på. Travade av efter det och så skrittade vi hem. Jag hoppade av precis utanför hagöppningen och promenerade hem istället så slapp hon bära mig på vägen hem åtminstone. Godis fick hon förstås, det får hon alltid när jag hoppar av så det är det första hon checkar av när jag hoppar ner från ryggen. ;)

Pigg var hon, men lagom pigg för en gångs skull. Senaste ridturerna har annars varit på en tant Z med alldeles för mycket mycket överskottsenergi. Idag var hon pigg på ett mer strukturerat (!) sätt. ;)

I slutet av varje pass i stallet så är det ändå endast en sak som betyder något och som jag "tar med mig hem" när jag åker därifrån och det är att hon oavsett allt är det bästa som finns.

lördag 7 november 2015

Racerköttbullen i sitt esse.

Scrollade tillbaka lite i min blogg här och insåg att även om jag skrivit oerhört glest de senaste åren så är det något som är ständigt återkommande i nästan alla inlägg som handlar om ridturer: Pigg häst. Dagens inlägg skulle eller snarare ska handla om just det, igen. Det är något som inte tycks förändras, vilket jag är mycket tacksam över. En pigg tant är en glad tant. En glad tant är en glad matte. :)

Idag provade jag att rida på en töltmoppe, det vill säga en islandshäst. Hon heter Yssa och är fem år. Blev tilldelad henne under dagens turridning ute vid Agersta dit jag och fyra av mina klasskamrater navigerat oss till för en trevlig förmiddag tillsammans. I regn. Hela hösten har det varit sparsamt med regn. Idag var det inte ett dugg sparsamt med regn. Snarare ett överflöd. Vädergudarna behöver inte överdriva kan jag tycka, men tydligen var det läge för det idag. Tur det finns regnkläder! De blev genomblöta och lite hade vattnet trängt igenom till ridbyxorna under, men det gick bra ändå. Frös inte och det var trevligt oavsett regn, enda som var dumt med regnet var att det blev så lerigt och slirigt där det inte enbart var gräs eller grus. Hur som helst så var det en upplevelse att vara med på turridning. Jag har varit på turridning en gång förut och det var i femman eller sexan, på stora hästar dock och det var inte speciellt roligt då. Idag var det roligare även om det var frustrerande att hela tiden bli "stoppad" av en hästrumpa framför sig när det var annat än skritt på G. Galopp en sträcka och då hade jag ingen häst "ivägen" och då gick det undan kan man lugnt säga. Samma sak vid sista töltsträckan, där jag en gång för alla fick känna ordentligt på hur det är att tölta på en islandshäst. Då hade jag inte heller en stoppande rumpa framför och Yssa behöver få upp farten en del för att orka med (ung och har varit konvalescent och nyligen kommit igång igen) - vilket hon sannerligen fick där, Jösses.

Var lite fundersam innan över storleken på islänningar. Jag är inte bekväm med hästar i ponnystorlek så att säga. Eller jo, så länge jag inte behöver rida på dem så är det okej. Då kvittar storleken fullständigt. De är himla söta de där islänningarna med sin långa päls och fluffiga manar. Efter dagens ridtur är jag fortfarande inte bekväm över det faktum att jag är så pass lång på så små hästar. Känns inte okej och det är trots allt okej att jag tycker/känner så angående det. Det är nämligen en himla tur att det finns så många andra som uppskattar dem, oavsett längd och vikt. Jag är bekvämare med storhäst och har så varit sedan jag var 11-12. Med andra ord i sisådär 20 år. Tänkte fortsätta med det. :)

Efter ridningen blev det fika tillsammans med de andra och därefter lämnade jag Agersta bakom mig för att åka till min tant Z istället.

Tant var glad över att se mig och mötte mig när jag ropade på henne. I stallet var hon lugn men förväntansfull på vad vi skulle göra, syntes på henne att hon var sugen på att "hitt på nå". Jag tog på sadel eftersom jag dels hade ont i rygg/nacke och i benen och dels bestämt mig för att vi skulle trava lite i skogen, inte bara skritta och galoppera. Redan när vi skrittade iväg på vägen så var hon framåt och pigg. Raska steg och öronen spetsade framåt. Lycka. Där och då uppskattade jag henne extra mycket. En häst i min smak det där (säger jag fullständigt opartiskt). ;)

Vet inte riktigt vad hon blivit matad med nu igen, för det var mycket nerver "utanpå" och hon reagerade på minsta lilla. När jag kortade tyglarna så kunde hon absolut inte skritta. Det var som att "skritt" helt försvunnit från hennes lista över saker hon behärskar. Trava i skritthastighet däremot, det kunde hon väldigt väl. Hm.

Behövde sannerligen inte "fråga" två gånger om vi skulle galoppera. Hon började galoppera bara jag tänkte på det och ruskade lyckligt på huvudet mitt under galoppen. Busrusk som jag kallar det. Så himla härligt att låta henne galoppera av sig lite och att hon efteråt kändes så nöjd och lagom trött. Mina ben var som spaghetti när jag hoppade av Yssa under förmiddagen och de var så att säga inte mindre spaghetti när jag hoppade av Zeppolin. Överkokt spaghetti.

Det var minst sagt skönt att åka hem sen efter att jag var klar med all markservice i stallet också. Skönt att komma hem och ta en het dusch (speciellt ryggen tackar mig) och sen bara sätta sig ner och.. dö. Nästan. Slappna av iallafall.

Summa summarum: Zeppolin kommer aldrig ersättas av en islandshäst. Vare sig när hon fortfarande är vid liv eller sen när hon inte är det. Nope. Nej.

Nu är jag dock så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Sova.