lördag 23 januari 2016

Att träna på med tant.

Okej. Zeppolin fyller 25 år i juli.

Vad vi behöver träna mest på just nu:
Att skritta på kort tygel vid uteritter.

Lite spännande att tant tycks ha glömt hur man gör det nämligen. Hon är så pigg och taggad när vi rider ut att korta tyglar i hennes värld innebär "SPRINGA OCH DET NU PÅ EN GÅNG OCH HELST SUPERSNABBT!". Jag är visserligen benägen att hålla med om att det åtminstone är en fördel att ha korta tyglar när det ska springas, däremot är det jag som bestämmer när det ska springas. Den biten ignorerar hon och småtaktar på tvären eller försöker sig på trav i skrittfart för att komma undan med att det inte går "för snabbt" åtminstone även om det är fel gångart.

Tant är snart 25 år och vi tränar på att skritta på kort tygel i skogen utan att hon tar det som att vi genast ska fatta galopp och susa fram på stigarna.

Det var det här med att hon ibland är lite väl ung i sinnet under ridturer. ;)

MEN hon är så himla rolig att rida, man blir sannerligen glad av att rida henne. :)

onsdag 6 januari 2016

Åter igen - racerköttbulle.

Zeppolin är en väluppfostrad klok, numera gammal, häst. Få hästar är som hon, med det menat är att hon är speciell i sitt sätt och det gillas av de flesta. Allra mest av mig, förstås. Det är ett privilegium att få vara hennes matte. Nu i januari har hon varit hos mig i Uppsala i 8 (!) år. Det är en lång tid. I augusti har vi hängt ihop i 19 år, vilket innebär att Pernilla ägt henne i 20 år (jag halkade in i deras liv året efter köpet). Galet lång tid.

Med detta faktum i bakhuvudet, att tant fyller 25 år i sommar, är det så himla roligt att rida henne. Eftersom hon i ridningen definitivt inte är en gammal häst. I boxen knakar det om varje led när hon rör sig det minsta lilla, om så bara för att byta ben att vila. I skogen.. är hon Racerköttbullen. Med motton "Ju fortare desto bättre", "Bara fegisar bromsar" och "Fullt ös medvetslös" att leva efter när det gäller ridningen. Hon är så genuint genomlycklig när hon får galoppera i skogen, speciellt när hon är riktigt sprallig och taggad (som idag till exempel). När hon är sådär glad och pigg, så smittar det av sig på mig och jag blir glad. Zeppolin levererar alltid, så kan man säga. Har jag en dålig dag där jag antingen (och/eller..) är på dåligt humör eller mår extra dåligt psykiskt så är hon den rätta terapeuten att ta till. Hästterapi när den är som bäst. Barbacka ut i skogen, korta tyglarna och hon förvandlas omgående till Racerköttbullen. Hon kan knappt bärga sig till att jag fattar galopp, men hon vet att hon FÅR verkligen inte fatta galopp om inte jag ber om det - vilket gör henne ännu mer taggad. Förstås.

Den dagen hon slutar vara pigg och sprallig i skogen, den dagen har hon blivit gammal på riktigt.

Det är vad jag har kommit fram till. Att det är ett ålderdomstecken för henne. Hon är svankig, stel i kroppen inomhus, behöver stödvila lite extra då och då osv. Det är ju inte konstigt, hon är pensionär. MEN gammal är hon inte förrän piggheten i skogen försvinner. När hon inte längre är taggad på att springa fortast möjligast och det nu helst nyss när vi är i skogen. Ibland är hon "ordentlig" och travar i ett vanligt strukturerat tempo, ibland rentav kan galoppen rulla på i något som skulle kunna kallas "arbetsgalopp" utan att jag behöver bromsa mer än när vi ska sakta av till skritt. Händer inte ofta, men kanske.. en gång i månaden? Glad och framåt är hon ändå, även om tempot är mer.. normalt. Med normalt menar jag ett tempo som de flesta andra nog skulle hålla sig till ute på turer.  Vi är dåliga på att hålla det tempot. Jag vill att hon ska vara lycklig och nöjd, om hon är som lyckligast och nöjdast när hon får rusa fram i sprallig galopp i skogen - då är det det hon får göra i första hand de där dagarna när jag inte har enbart skritt i tanken. För sådana turer tar vi också, där vi bara är ute och lallar runt i skritt. Hon tycker om det också. Ibland har hon oerhört bråttom (oklart till vad) när vi är ute och skrittar, ibland lallar hon på i ett lugnare tempo och äter granris och blåbärsris och njuter sådär ändå.

Zeppolin, vilken pärla alltså.

25 år i sommar.

Galet.

söndag 15 november 2015

Vadå "strukturerat"?

Hade Zeppolin kunnat prata samma språk som vi människor gör så hade hon idag starkt ifrågasatt vad grejen var med dagens ridtur och att jag i början mumlade något om att "rida strukturerat" som omväxling till snabba turer (mestadels voltfritt och för all del vältfritt) i skogen. Snabba turer i skogen funkar utmärkt som motion anser ena delen av ekipaget. Inte jag. Det är onekligen roligt, det säger jag inget om, men då och då måste den här matten försöka rida lite mer strukturerat också.

Vi hamnade i Björkhagen. En sommarhage som nu står och vilar till sommaren 2016. Den har en lång uppförsbacke (eller nedförsbacke, beroende på var man står - duh!) som ger många möjligheter till träning. För mig och Zeppolin gäller det att ta sig upp för backen i antingen skritt eller galopp. Vi började förstås med skritt, någon form av uppvärmning. Sedan red vi i stooora volter där det inte fanns träd och annat som störde. Zeppolin undrade om jag var från vettet. Rida på volt?! Vi har undvikit det i över ett år. Några gånger har vi förstås ridit på volt, men inte jobbat på volt eller medvetet ridit på volter under ridpass. Detta pga att hon förra året var halt en sväng och det som fanns kvar vid återbesöket då var att hon markerade lite på just volt, i höger varv. Det var allt. Rid som vanligt men undvik att rida på volt (mycket) och annat "som belastar" eller vad man nu ska skriva för att uttrycka sig vettigt. Saksamma, jag vet vad jag menar och det är väl huvudsaken? Jo.
Det gick hur som helst lite knackigt det där med att rida strukturerat på volt och serpentiner och så vidare. Skänkelvikningar var inga problem, det är hon grym på. Det brukar vi roa oss med i skogen. Däremot att gå/springa någorlunda fint i övrigt? Ehrm.. Eh.. nu pratar vi om annat en stund.

*mumlar en massa saker om mattar som borde rida strukturerat oftare*

När det var dags att galoppera upp för den långa backen så var Zeppolin väldigt peppad på just det. Hon tog i från hovarna (tårna) när hon i frisk galopp for fram upp för den där backen. Hoppade över ett 20cm högt naturhinder av björk och fortsatte sedan hela varvet i galopp och så drog hon upp i backen med en oerhörd kraft i sin galopp. Fina hästen, det var rätt dag att göra sådant där på. Travade av efter det och så skrittade vi hem. Jag hoppade av precis utanför hagöppningen och promenerade hem istället så slapp hon bära mig på vägen hem åtminstone. Godis fick hon förstås, det får hon alltid när jag hoppar av så det är det första hon checkar av när jag hoppar ner från ryggen. ;)

Pigg var hon, men lagom pigg för en gångs skull. Senaste ridturerna har annars varit på en tant Z med alldeles för mycket mycket överskottsenergi. Idag var hon pigg på ett mer strukturerat (!) sätt. ;)

I slutet av varje pass i stallet så är det ändå endast en sak som betyder något och som jag "tar med mig hem" när jag åker därifrån och det är att hon oavsett allt är det bästa som finns.

lördag 7 november 2015

Racerköttbullen i sitt esse.

Scrollade tillbaka lite i min blogg här och insåg att även om jag skrivit oerhört glest de senaste åren så är det något som är ständigt återkommande i nästan alla inlägg som handlar om ridturer: Pigg häst. Dagens inlägg skulle eller snarare ska handla om just det, igen. Det är något som inte tycks förändras, vilket jag är mycket tacksam över. En pigg tant är en glad tant. En glad tant är en glad matte. :)

Idag provade jag att rida på en töltmoppe, det vill säga en islandshäst. Hon heter Yssa och är fem år. Blev tilldelad henne under dagens turridning ute vid Agersta dit jag och fyra av mina klasskamrater navigerat oss till för en trevlig förmiddag tillsammans. I regn. Hela hösten har det varit sparsamt med regn. Idag var det inte ett dugg sparsamt med regn. Snarare ett överflöd. Vädergudarna behöver inte överdriva kan jag tycka, men tydligen var det läge för det idag. Tur det finns regnkläder! De blev genomblöta och lite hade vattnet trängt igenom till ridbyxorna under, men det gick bra ändå. Frös inte och det var trevligt oavsett regn, enda som var dumt med regnet var att det blev så lerigt och slirigt där det inte enbart var gräs eller grus. Hur som helst så var det en upplevelse att vara med på turridning. Jag har varit på turridning en gång förut och det var i femman eller sexan, på stora hästar dock och det var inte speciellt roligt då. Idag var det roligare även om det var frustrerande att hela tiden bli "stoppad" av en hästrumpa framför sig när det var annat än skritt på G. Galopp en sträcka och då hade jag ingen häst "ivägen" och då gick det undan kan man lugnt säga. Samma sak vid sista töltsträckan, där jag en gång för alla fick känna ordentligt på hur det är att tölta på en islandshäst. Då hade jag inte heller en stoppande rumpa framför och Yssa behöver få upp farten en del för att orka med (ung och har varit konvalescent och nyligen kommit igång igen) - vilket hon sannerligen fick där, Jösses.

Var lite fundersam innan över storleken på islänningar. Jag är inte bekväm med hästar i ponnystorlek så att säga. Eller jo, så länge jag inte behöver rida på dem så är det okej. Då kvittar storleken fullständigt. De är himla söta de där islänningarna med sin långa päls och fluffiga manar. Efter dagens ridtur är jag fortfarande inte bekväm över det faktum att jag är så pass lång på så små hästar. Känns inte okej och det är trots allt okej att jag tycker/känner så angående det. Det är nämligen en himla tur att det finns så många andra som uppskattar dem, oavsett längd och vikt. Jag är bekvämare med storhäst och har så varit sedan jag var 11-12. Med andra ord i sisådär 20 år. Tänkte fortsätta med det. :)

Efter ridningen blev det fika tillsammans med de andra och därefter lämnade jag Agersta bakom mig för att åka till min tant Z istället.

Tant var glad över att se mig och mötte mig när jag ropade på henne. I stallet var hon lugn men förväntansfull på vad vi skulle göra, syntes på henne att hon var sugen på att "hitt på nå". Jag tog på sadel eftersom jag dels hade ont i rygg/nacke och i benen och dels bestämt mig för att vi skulle trava lite i skogen, inte bara skritta och galoppera. Redan när vi skrittade iväg på vägen så var hon framåt och pigg. Raska steg och öronen spetsade framåt. Lycka. Där och då uppskattade jag henne extra mycket. En häst i min smak det där (säger jag fullständigt opartiskt). ;)

Vet inte riktigt vad hon blivit matad med nu igen, för det var mycket nerver "utanpå" och hon reagerade på minsta lilla. När jag kortade tyglarna så kunde hon absolut inte skritta. Det var som att "skritt" helt försvunnit från hennes lista över saker hon behärskar. Trava i skritthastighet däremot, det kunde hon väldigt väl. Hm.

Behövde sannerligen inte "fråga" två gånger om vi skulle galoppera. Hon började galoppera bara jag tänkte på det och ruskade lyckligt på huvudet mitt under galoppen. Busrusk som jag kallar det. Så himla härligt att låta henne galoppera av sig lite och att hon efteråt kändes så nöjd och lagom trött. Mina ben var som spaghetti när jag hoppade av Yssa under förmiddagen och de var så att säga inte mindre spaghetti när jag hoppade av Zeppolin. Överkokt spaghetti.

Det var minst sagt skönt att åka hem sen efter att jag var klar med all markservice i stallet också. Skönt att komma hem och ta en het dusch (speciellt ryggen tackar mig) och sen bara sätta sig ner och.. dö. Nästan. Slappna av iallafall.

Summa summarum: Zeppolin kommer aldrig ersättas av en islandshäst. Vare sig när hon fortfarande är vid liv eller sen när hon inte är det. Nope. Nej.

Nu är jag dock så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Sova.

måndag 19 oktober 2015

Tanten.

Min tant börjar verkligen bli en tant på riktigt. Det märks på alla tänkbara sätt förutom vid ridning. Vid ridning är som hon varit förut, dvs med en relativt trasig broms när man galopperar i skogen och med någon form av hög växel i som bonus. Skritten upp till skogen går långsamt. Sen går det inte långsamt längre, kan man säga. Pigg är bara förnamnet.

Gå på promenad för hand är tråkigt (varför ska en ridhäst gå i snöre undrar hon..) och lydnadsträning på ridbanan gör vi då och då någon kväll. Provade det idag före intaget av alla hästar. Brunstig häst som dessutom vet att det närmar sig intagstiden och som precis minuterna innan betett sig udda i hagen pga brunsten.. Det var väl eventuellt inte det mest genomtänkta beslutet jag tagit, att köra lydnad den tiden på dygnet alltså. Gör jag det på kvällen så gör hon som jag säger hela tiden, hon avviker inte från min sida eller från att gå bakom min rygg. Hon kommer in direkt när jag kallar på henne när jag manat iväg henne i trav eller galopp runt mig på spåret. Idag? Eh.. 60% fokus på matte eller något sådant. Övrig tid gjorde hon annat och var inte alls fokuserad. Har aldrig provat köra lydnad när de andra hästarna är kvar ute, vet nu att det är en stor distraktion. ;)

Hur som helst, tant var det ja. Hon har förändrats. Hon börjar verkligen visa ålderstecken, utöver de vita håren som tycks öka från en dag till en annan så att säga. Det ska synas att man inte är en ungdom helt enkelt och det är hon ju sannerligen inte. 24 år fyllda. Det som förändrats är att hon är tröttare när hon kommer in från hagen. Förut glufsade hon i sig all sin mat först och sen var det dags för vila/sova. Nu äter hon upp maten i krubban och sen äter hon antingen lite av hösilaget men inte allt till fördel för vila istället eller så skippar hon att ens titta på hösilaget och går direkt på vilan. Det är ingen "lätt" random vila heller utan vi snackar v i l a. Mockar jag när hon står och sover då efter intaget så är det till att mocka runt hovarna på tant, för tant orkar inte flytta på sig för att hon sover. Hon äter upp sitt hösilage någongång före kvällsmaten (som serveras mellan halv tio och tio), men som sagt inte direkt efter att ha kommit in. Så som hon gjort förut. Den här sommaren gjorde tant mycket tantigare så att säga. Pensionären i hennes göddes och det knakar hejvilt i alla leder när hon rör sig i boxen. Sådär som det kan bli när man är gammal och lite stel. Ingen ungdom längre osv.. :)

Världens bästa tant, det är hon oavsett.

Men ju äldre hon blir och ju mer jag märker att hennes "vardagsbeteende" ändras varteftersom desto mer hjärtsnörp får jag över det faktum att hon en dag faktiskt inte kommer finnas mer. Den tanken skrämmer mig mer än någon annan tanke. Jag tänker inte så ofta på det, eftersom jag vägrar tänka på det. Hon är för guds skull inte ens i närheten av att "gå och dö", så jag tänker inte slösa energi på att noja mig. Men det är klart tanken dyker upp ibland.. att åren går, att hon förändras och åldras, att jag bara har henne till låns en viss tid och sen finns hon inte mer. Inte fysiskt.

Om det bara fanns ett sätt att spara den där ljuvliga muldoften på ..

Ni som har häst vet vilken jag menar. Den där på sidan av mulen, där mulen är som lenast. Där doftar alla hästar olika och jag har hittills inte sniffat på en häst som luktat illa där. Det doftar underbart och speciellt min älskade Z då, förstås. Den doften är en trygghet. Tycker den doften är godare än doften av bebis och "alla" vet ju hur ljuvligt små spädisar doftar..

Tant må åldras, men hon mår bra. Knubbig och vit i pannan (och på andra ställen), men hon tycks njuta av livet än. Hon har det bra och trivs förträffligt i stallet, vilket hon alltid gjort. Fina fina häst.

torsdag 4 december 2014

Raket.

Ja jag vet inte jag, men någon tycks hälla raketbränsle av något slag i Zeppolins mat när jag inte ser det. Med tanke på hur överdrivet pigg hon är emellanåt när vi är ute på tur så undrar jag vad som pågår i den där rätt runda tantkroppen och huvudet egentligen. Spritter i hela henne när vi är ute i skogen. Det är å andra sidan bra, hellre det än en slökorv! :)

Vi har premiärgalopperat också, alltså för i höst. Inte galopperat uppsuttet sen i juli, kan säga att jag bävade en del för galopperandet eftersom jag vet hur pigg hon är i vanliga fall när det gäller galopp och med tanke på hur hon varit den senaste månaden så var jag rätt säker på att tant skulle bli lite VÄL peppad på det hela.

Borde förstått redan då vi travade på ängen för att ta oss till skogen att jag kanske borde väntat med galoppen till en annan dag då hon var lite lugnare, hon travade nämligen på väääldigt friskt och försökte jag bromsa så var det åsikter i form av "SLUTA BROMSA MATTE!!" som levererades medelst kroppsspråk som inte gick att misstolka. Ojoj.. kan man säga.

I skogen så fattade jag galopp. Hemåt (jag veeeeeeeeet, inte helt genomtänkt kanske) och h e r r e g u d vad det gick undan. Minsta lilla bromsantydan från mitt håll ledde till luftsprång med frambenen och det kändes som om hon skulle explodera mer än så vilket steg som helst. Den flygande köttbullen strikes again så att säga. Det var inte alls långt vi galopperade totalt, 200-300m kanske men det räckte för att hon, när vi var tvungna att sakta av till skritt (nåja, det var min plan iallafall) pga underlaget en bit, inte alls kunde skritta. Hon travade i skrittfart och taktade. Med högt huvud. Laddad för nästa galoppfattning som bara måste komma när som helst. "Det är okej att fatta galopp när som helst nu matte, jag LOVAR. NÄR SOM HELST NU! JAG ÄR REDO!".

Efter en stund fattade jag galopp och vi galopperade en kort bit, sedan var det dags att varva ner i trav för att slutligen skritta av hemåt. Hur bra det gick att varva ner i trav? Skitdåligt faktiskt. Hon var inte alls klar med galopperandet, det fanns mer energi och sprallighet i tanten. Dock var det bara att försöka få henne att lugna ner sig ändå, hur gärna hon än ville dra fram som en oljad blixt i skogen. Var väl lugn och fin trav de sista 30 m eller så innan det var dags att skritta hem. Det gick också undan. Att skritta hem alltså, sista biten skrittade hon på lugnare med sänkt huvud. Nöjd häst.

Själv hade jag träningsvärk redan där och då.

Det hade jag i flera dagar efter det.

Såatteh.. Tant mår bra och är pigg. Så kan man säga iallafall.

söndag 23 november 2014

Rakt går bra.

Eftersom jag är förkyld som bara den så var jag i stallet många timmar idag, helt enkelt för att allt gick så långsamt kändes det som. Zeppolin fick äta sin lunch i boxen idag medan jag mockade, på så sätt kunde jag ge min motivation till att rida en spark i baken. Hade jag fixat all markservice för att rida efter det så hade jag troligtvis inte ridit med tanke på måendet. Nu var hon inne och hade inte rullat sig heller, med andra ord var det svagt med argument för att inte rida. Jag vill alltså rida egentligen, men när jag är sjuk så är allt fysiskt extra jobbigt och då tar det emot. Förståeligt nog.

Hur som helst så fick veterinären (som kollade henne i augusti/september pga hältan) ta en titt på henne innan jag gjorde något annat med Zeppolin. Såg bra ut när jag sprang fram och tillbaka med henne på rakt spår innan vi gick upp på ridbanan för att longera henne i trav några varv åt vardera håll. Det är höger framhov som varit/är problemet och hon visar fortfarande på lite hälta när hon travar i höger varv på böjt spår. Det förvånar mig inte, jag var beredd på att det skulle vara så. Kanske kommer det aldrig bli bättre än såhär igen, det får tiden utvisa.

Så hur blir det med ridningen framöver då?
Vi fortsätter som nu. Lallar runt i skogen och lite på ridbanan då och då som omväxling, men ska inte rida på böjt spår alls. Gott så. Får galoppera lite och se hur det känns också, just den biten frågade jag om för Zeppolins skull. Hon är så himla pigg, glad och framåt och vill så gärna galoppera när vi är ute i skogen men jag låter inte henne göra det eftersom jag inte vill att hon ska bli sämre. Nu kommer hon dock få galoppera lite lätt då och då på vettigt underlag så blir hon nöjd. Är hon nöjd så är jag nöjd. Om det är såhär ridningen kommer se ut för oss framöver så är jag mer än nöjd med det. Det kunde vara värre, det kunde vara total ridförbud eller liknande. Nu får vi fortsätta promenadrida lite och det mår vi båda bra av. Tummen upp för det!

Just idag skrittade vi bara, tog en tur barbacka i skogen och tant Z hade väldigt bråttom. Vet inte vad hennes hö (lunchen) var spetsad med men pigg var hon minst sagt. Speciellt då vi kommit ner på ängen i närheten av stallet för att gena den vägen hem. Hon var mycket mycket sugen på att springa lite, men det var inte jag. Jag var ute och åkte häst mer än red häst om man säger så, hade inga som helst planer på att skumpa omkring i trav. Speciellt inte på en stor öppen äng.. hemåt. Glöm det! Jag hade så att säga ingen lust att mumsa på ängsgräs medan hon sprang hem själv... ;)

Hon har blivit lite finare i hullet sen i somras då hon föll ur en del, syntes framförallt över ryggen och sådär. Stor mage har hon, som vanligt, men nu har hon lite mer hull upptill vid ryggen. Inte fettdepåer alltså utan "hälsosamt" hull. Har börjat ge henne hackad lucern som komplement till resten av hennes foder eftersom det är klent med proteiner i hösilaget och sådär, det har visst gjort susen. Hon får fortfarande sin älskade müsli, samma lilla mängd som förut men hon är nöjd. Fokus ligger trots allt på grovfodret, det andra kompletterar bara för dess brister. Räknat ut att det hon får i nuläget är vad hon behöver och det finns utrymme att öka grovfodret vid behov också utan att det blir knas på något sätt eller att hon tjockar på sig. För tjockare behöver hon sannerligen inte bli, men gärna ha hull på de rätta ställena. Ridningen ska/kommer göra sitt också. Förstås.

Huvudsaken är att tant mår bra och det gör hon. Gott så. Det är nog för mattehjärtat det.