söndag 22 maj 2016

Ett så kallat dikestrauma.

Imorse åkte jag till stallet så att jag var där tio i nio. Tanken var att bli klar i god tid före 11 så att jag skulle hinna över brojäv... innan den skulle stängas av för all trafik mer än halva dagen. När den är avstängd så är det bara att sätta sig och köra runt Sävja osv för att ta sig hem. En rejäl omväg.

Givetvis blev jag inte klar före elva. Jag släppte ut Zeppolin i hagen halv elva och då hade jag kvar alla stallsysslor (mocka, fixa foder, fixa vatten) inkl smörja sadeln och ta undan all utrustning efter ridturen som vi varit ute på.

Ridturen ja, den var mysig. Vädret var bra, fåglarna kvittrade, tant var på gott humör och enda smolket i bägaren var att jag till och från kände av blåmärket jag har på ett "jobbigt" ställe efter två pigga galoppturer barbacka två dagar i rad tidigare i veckan. Okej, de där gröna flygäckelpäckelkrypen från björkarna vi passerade väääldigt närgånget en bit på en stig var inte heller en hit. Inte ALLS en hit faktiskt. Rasslade i löven när både jag och tant kom åt björkarna och vips var tant Z inte brun längre utan grön av de där flygäckelpäckelkrypen, mina ben likaså. BLÄÄÄÄÄÄ! (För den som inte vet det: Jag har stora problem med insekter av alla dess slag. Krypande och krälande små blävarelser också).

För Zeppolins del var nog ändå smolket i bägaren det vattenfyllda diket jag bad henne ta sig över för att vi skulle kunna gå hem utan att behöva vända och gå heeeeela långa vägen tillbaka på samma väg som vi tagit oss dit på. Man kan väl milt sagt uttrycka sig som så att hon tyckte jag var dum och rent av galen som ens föreslog (som om det ens var ett förslag, snarare en order) att hon skulle hoppa över det DÄR. Hoppa diken går i vanliga fall ganska bra, vi behöver inte göra det så ofta men ibland måste vi det. Som idag. Hoppa diken med vatten i? Livsfarligt. Mycket mycket skeptisk tant. Hon klev fram till diket, tittade ner i det, backade och stannade och vände huvudet bakåt för att titta på mig med en blick som sa "Allvarligt?". Denna procedur upprepade hon 5-6 ggr, eftersom jag varje gång både visade och sa att jag menade allvar. Vi skulle över om det så skulle ta hela dagen.

Nu råkar jag veta att tant inte är omöjlig, det krävs bara lite övertalning. Skänkla på och smacka som en tok är fel strategi på henne. Det kan i värsta fall leda till att hon backar ännu mer och sen stegrar sig. Den biten klarar jag mig utan så det är mer stilen "johodå, nu tar vi oss en titt på det där igen" och så är vi plötsligt framme vid det som för stunden är livsfarligt.

Vi kom över.
Såklart vi kom över diket.
Ett mycket graciöst hopp senare var vi över diket och hon fick mycket beröm och hon verkade rätt nöjd själv över att ha tagit sig över det djupa (50 cm) överfyllda (15 cm vatten) och breda (knappt 1 m) diket. Piggare och ännu gladare på resten av turen hem.

Skulle väl jag också vara om jag överlevt ett så kallat dikestrauma.
Man ska inte förminska någons rädslor och känslor, hur fåniga de än kan te sig i just dina ögon. Idag var det där diket det läskigaste hon varit med om på länge. Nästa gång hoppar hon det kanske efter 1-2 skeptiska backningar eller rentav på första anridningen (läs: sakta mak i skritt). Beror på dagsformen det där. Vi var ute i 50 minuter, red 4,3 km totalt. Skritt hela ridturen förutom en halv kilometer med trav, det var vi nöjda med. Hon fick jobba lite i skritt efter den korta travsträckan och gick riktigt fint. Tant kan bara hon vill. :)

Efter ridturen fick hon och hagkompisarna gå över en timme i sin sommarhage. Uppskattat!

Mängden mat hon äter i boxen i nuläget?
3 kg om dagen kanske. Plus lucernhack. Vem vill äta hösilage när man kan spara sig till gräset som finns därute? ;)

söndag 15 maj 2016

Tuffar på.

Ikväll när jag kom till stallet för att fixa åt Zeppolin och därefter kvällsfodra/natta hästarna så hörde jag, då jag klev in i stallet, att det snarkades från Zeppolins box. Smög fram och kikade och jodå, tant låg ner och sov. Eftersom stallkatten hängt efter mig som en svans från det att jag klev ur bilen tills jag klev in i stallet så satte jag mig på stolen (finns bara en) i stallet och gosade med henne. Tanken var att göra det så länge tant låg ner. En halvtimme passerade, jag ställde mig upp och kikade in på henne innan jag gick in i boxen och klappade på henne och pratade med henne. Hon var trött, tröttare tröttast. Lämnade henne ifred igen och efter en stund ställde hon sig upp och jag kunde ta tag i mockningen.

Hon var lite smågallig i två av benen så när jag var klar med alla sysslor så tog vi en kort promenad på hisnande fem (!) minuter i kraftiga vinden och regnstänket ute. Det räckte för att gallorna skulle vara som bortblåsta (pun not intended..) och benen kändes som vanligt igen. Brukar vara så, att allt som krävs är en kort promenad för att småsvullnader och gallor ska gå ner på hennes ben de gånger sådant dykt upp. Smidigt må jag säga. :)

Vi har kommit igång lite mer med ridturer igen. Jobbigt häromveckan med värmen dock, då hon hållit hårt i sin lurviga vinterpäls och den i kombinationen med galopp i skogen och den där värmen gjorde att jag efter varje ridtur behövt spola av 75% av hennes kroppsyta med vatten för att få bort allt svett. I måndags fick hon sig ett bad (vårbad) med schampo och sådär, det behövdes. Några dagar sedan fick jag bort enorma mängder päls med hjälp av gummiskrapa - effektivaste hjälpmedlet visade det sig! Nu har hon inte så mycket vinterpäls kvar, äntligen. Lite kvar som ska bort men sen är hon i full sommarskrud. Pälsen är overkligt len och glansig på sina ställen efter "gummiskrapsbehandlingen". Fina heffaklumpen.

Märks att gräset gjort entré i hästarnas hagar. Från att ha ätit 10-12 kg hösilage per dag så får jag vara glad om hon petar i sig 5-6 kg. Frukosten i krubban äter hon upp, pillar antingen lite i det knappa kilot med grovfoder eller så låtsas hon inte om den alls och väntar på att få gå ut istället. När hon kommer in på eftermiddagen så äter hon upp maten i krubban, kissar (antingen medan hon äter eller efteråt) och därefter ställer hon sig för att vila. Middagsmaten på marken? Den kan man väl äta senare på kvällen någongång. Ganska ofta på sistone har hon inte ens fått sin middagsmat (grovfoder) inlagt utan har fått nöja sig med frukosten som legat kvar. Idag hade hon ätit upp frukosten och delar av sin intagsmat, kors i taket. Dessutom började hon äta av hösilaget när jag hängde in hennes kvällsnät, så idag var hon mer sugen åtminstone. Beror nog på det busiga (stormiga) vädret ute misstänker jag. När hon fått kvällsmat i krubban ikväll så åt hon upp det och ställde sig sedan för att vila, så åter igen dissade hon hösilaget för stunden och äter det senare istället. Brukar inte vara så mycket kvällsmat kvar på morgonen. Ibland är det mer än ett kg kvar i nätet och ibland mindre. Varierar lite. Få se imorgon hur mycket hon petat i sig under natten.

Hon får lucernhack både på morgonen och vid intaget för att jag vill vara säker på att hon får i sig tillräckligt med protein. Det är lite ont om det i hösilaget nämligen och när tant dessutom inte äter så mycket av det längre (GRÄÄÄÄÄÄÄÄS ute ju!) så har jag ökat givan för att hon inte ska falla ur. Hon har förstås en del att ta av, tant lever efter ordspråket "rund är också en form" rätt så mycket. Det är inte DET hullet jag oroar mig för, utan muskler och annat. Ett par år sedan föll hon ur en del efter sommaren ute. Förra året gav jag henne lucernhack mer eller mindre regelbundet ute (inte dagligen) hela betesperioder och hon föll inte alls ur. Kör på samma sak i år. Tant är trots allt 25 i år. Om knappt två månader fyller hon 25. Tant på pappret - unghäst i sinnet under ridturer, som det ska vara.

Nå, var väl inte så mycket mer än såhär att rapportera. Ska försöka skärpa mig med uppdateringarna, även om få läser. Det är mycket för min egen skull, mest är det trots allt för mig jag skriver. För att jag lätt ska kunna bläddra bakåt i bloggen och läsa vad som hänt och hur saker varit vissa perioder. Det är så lätt att glömma saker, när de blivit av och sådär.

Får väl nämna att hon i slutet av april fick tänderna kollade. Märks att hon är gammal, men de är i bra skick ändå trots allt. Lite foderinpackningar som behöver tas bort varje gång nu så har gått från tandkoll en gång per år till att kolla hennes tänder en gång på våren och en gång på hösten. På hösten tar jag även PPID-prov på henne. Kostar en del och hittills har de två prover som tagits inte visat några förhöjda värden och gör kanske aldrig det heller, men jag väljer att ta det säkra före det osäkra. Som sagt, tant är lite till åren nu. Peppar peppar så har hon ju få krämpor trots det, lederna knakar och har sig när hon rör sig i boxen och ryggen är svankig och hon behöver vila lite mer nu än förut men bortsett från det så är det bara de vita håren som skvallrar om hennes ålder. De vita håren blir fler och fler... ;)