torsdag 18 februari 2016

Vi faller tillsammans.

Igår var det onsdag, Det var en dag då jag och Zeppolin var ute i skogen på en tur (med sadel för en gångs skull) med sällskap, vi skulle visa en ridväg och ta oss över ett kalhygge. Några år sedan hade det inte varit så svårt att korsa kalhygget, nu när granar och annat vuxit upp så är det inte lika lätt att hålla koll på de "markeringar" man tidigare använt sig av för att hitta bästa vägen. Lägg till snö och att jag inte ridit den rundan på över ett år och det blir lite mer.. spännande.

Kan bara ännu en gång konstatera att Zeppolin är en så himla klok, cool tant som inte stressar upp sig i onödan. Som dessutom litar på mig till 100% (ibland på gott och ont, som igår). Vi valde en väg men redan ett par meter in på den klev hon på en stor hal sten med snö på och vi gick omkull. Kändes som om det gick i slowmotion och jag hann tänka "aj som fan att få 650kg häst över sig" men föll som tur av på ett sådant sätt att "bara" en del av mig hamnade lite under henne och resten av mig fick en knuff av hennes kropp.

Hon försökte resa sig upp relativt omgående, då stod jag bredvid henne och sa att hon skulle vara försiktig. Hon kom inte upp på första försöket, bakbenen/bakkroppen ville inte haka på upp så hon lade sig ner helt igen platt på sidan. Pustade ut lite och fick klappningar och smekningar på halsen och i pannan medan jag berömde henne. Hon tog upp huvudet och laddade inför nästa resningsförsök genom att ta en tugga av närliggande buskage framför henne. När hon tuggat ur så gav hon sig på försök nr två att komma upp på benen och lyckades. Snöig häst, snöig matte. Lättade över att det gick så pass bra trots allt. Inte en skråma på henne, själv har jag ett maffigt blåmärke högt upp på sidan av vänstra låret och på insidan av knät. Stel i kroppen (främst ryggen som jag redan har problem med sedan flera veckor tillbaka) och blåmärken är helt okej med tanke på hur det kunde ha gått. Om jag hamnat helt under henne, eller om jag landat på en sten/stubbe/annat som kan åsamka stor skada. Dessutom hade det kunnat gå illa för min ögonsten också, förstås.. Ännu hemskare att tänka på än mina egna eventuella skador. Den andra hästen som var med på turen blev förövrigt väldigt upprörd och stressad över att Zeppolin gick omkull och låg på marken. Stressnivån hos Tant Z: Obefintlig.

Snirklade oss igenom kalhygget tills fots och kom ut på grusvägen (snöbelagd, förstås). Hon såg fräsch ut och visste självklart precis var vi befann oss. Den roliga galoppvägen! Någon galopp blev det inte även om jag hoppade upp efter en bits skrittande. Hon var väldigt pigg och framåt, på mycket gott humör. Vi travade en bit på vägen hem när vi lämnat grusvägen och sådär. Det tyckte Z var väldigt skojigt och hade nog gärna sprungit snabbare om hon fått. Men någon måtta får det vara när man gått omkull med matte, faktiskt.

Idag ska jag bara gå en kort promenad med henne för att se att hon rör sig som vanligt och för att se till att få igång lite extra blodcirkulation i kroppen. Hos oss båda...