måndag 7 mars 2016

Promenad är ju.. bra.

Som jag nämnde i förra inlägget så opererade jag mig i torsdags, ett sådant ställe som gör att jag inte kan rida på ett tag då den friktionen skulle göra ont och fördröja läkningen misstänker jag. Dumt att chansa. Jag hade då som plan att istället promenera med Zeppolin då och då under den tiden som jag inte kan rida.

Tanken var god kan man säga, men med facit i hand inte så genomtänkt heller. För vad händer när man promenerar? Det blir friktion där då också. Tog en rask promenad med Zeppolin i lördags, vi gick 2,4 km på 27 minuter. En promenad i skogen på hennes favoritstig, Hon var lite på tårna till och från för osynliga monster (eller rådjur i närheten eller vad hon nu tyckte hon såg), men snäll som alltid. Dock muttrade hon antagligen en del för att hon inte hann äta så mycket blåbärsris på vägen eftersom matte envisades med att gå i ett raskt tempo. Hade en tid att passa. Som senare visade sig vara i onödan, att skynda till tiden alltså. Men saksamma. Vi tog den där raska promenaden och vi var båda nöjda efteråt. Ja tills jag började känna av smärtan efter en stund. Lätt att vara efterklok. Det blir friktion mellan skinkorna när man går, även om man i vanliga fall inte tänker på sådana saker men när man är nyopererad i det området så.. tänker man på det. Mest hela tiden resten av dagen/kvällen sen faktiskt trots smärtstillande. Nåja, man lär sig av sina misstag. För det mesta.

Eftersom jag inte kan rida och inte skulle ut på promenad igår så passade jag på att packa in all min hösilageplast, fodersäckar, ett täcke och lite annat i sopsäckar för att slänga senare. Det blev sex fulla säckar totalt och det stod redan en sedan innan på min plats. Så sju säckar. Tryckte in en i skuffen på min lilla bil och en säck i bagagesätet. Där ligger den ivägen, så förhoppningsvis ska det motivera mig till att slänga den inom en snar framtid. ;)

Igår fick tant chilla i hagen hela dagen, lite morötter och kli blev det och hon verkade rätt nöjd med det. Älskade fina hästen. Hon är verkligen en unik häst. Så säger väl alla om sina hästar, jag också uppenbarligen. Men hon är verkligen speciell och det är inte bara jag som ser det. Hon är så klok, genomsnäll och älskvärd. Klart hon drivit mig till vansinne till och från under alla de år (18,5!) vi hängt ihop men det hör till. Så är alla relationer. Människa - människa, djur - djur, människa - djur och så vidare. I grunden är det ömsesidig respekt och kärlek. Önskar att alla fick uppleva den här sortens vänskap med ett (eller flera) djur. Det är verkligen det allra bästa för själen.



torsdag 3 mars 2016

Håll igång var det här.

Sist jag skrev hade vi gått omkull. Det maffiga blåmärket på mitt ben är kvar, bleknar lite mer för varje dag som passerar. Inte för att det gör någon skillnad för min del, med tanke på antalet blåmärken jag konstant har på min kropp så är det bara ett i mängden så att säga.

På sistone har vi tagit oss ut på ridturer lite oftare igen. Lördag och söndag blev det dock ingen ridning, men torsdag och fredag samt i måndags och igår. Igår var planen att skritta ut barbacka på långa tyglar en timme och den planen höll. Föll inte för frestelsen att galoppera en bit, även om Zeppolin flera gånger gjorde klart för mig att här och här och här brukar vi faktiskt göra annat än att skritta (HALLÅ MATTE?! Korta tyglarna då? Matte? Inte? Meh!). Hon var på gott humör hela ridturen och gick och "svängde" med huvudet i tid och otid, sådär som hon gör när hon vill förmedla känslor - vad det än är för känslor. Skritten blev onekligen raskare på sträckor där vi vanligtvis susar fram i galopp, men jag höll fast vid min plan om att enbart skritta och det på långa tyglar. Lite över stock och sten på vissa ställen, men mestadels plana stigar. Det var skönt. Behövde den där långturen.

I måndags var hon för en gångs skull lagom pigg när vi red ut. Pigg, glad och framåt men utan att det gick till överdrift med huvudruskningar och andra glädjeyttringar (sprallighet). Vi rentav provade den där jättesvåra ovanliga gångarten "trav". Jag vet! Galet. Det är svårt att tro att en så pass gammal och orutinerad (mmmellerhur) häst kan trava också och inte bara skritta och galoppera (vilket vi annars har fokus på, för allas bekvämlighet). Att trava var jobbigt, det märktes mest på flåset hon fick av att trava. Jämfört med flåset hon får av galopp så kan jag snabbt konstatera att det där med att trava får vi allt göra oftare. Har rentav haft sadel de flesta ridturerna senaste veckan (förutom igår) och då är det inte så obekvämt med trav. Bra konditionsträning för hennes del och mattes dåliga flås.

Nu blir det ett uppehåll i ridningen tyvärr, kommer bli promenader den närmaste tiden på grund av en liten operation jag ska göra imorgon som gör att "sitta på en häst" inte är något som känns lockande. Eller sitta överhuvudtaget om man nu ska vara sådan, men det är ridningen jag kommer sakna mest.

Zeppolin alltså, hon är sannerligen en underbar häst på alla tänkbara vis. Med sin klokhet, härliga personlighet, mysighet, nyfikenhet och buset som spritter i kroppen på henne under ridturer är hon verkligen min allra bästa vän. I fredags var jag på dåligt humör, mådde riktigt dåligt psykiskt och räknade ner minuterna till kvällen då jag skulle kunna lägga mig och sova igen. Jag åkte till stallet, gick direkt ut i hagen för att hämta in henne för att rida en sväng och den ridturen (vi hade sällskap dessutom) var rolig och gjorde mig på mycket bättre humör. Hästar har den helande effekten. Jag älskar det. Jag älskar henne.

Imorgon blir det definitivt ingen promenad. Det blir markservice (mocka, fixa mat, vatten) och titta till henne i hagen - inkl ge henne morötter och sedan inget mer. Hinner inte mer än så och resten av dagen kommer jag vara osugen på att gå utanför dörren (efter att jag kommit hem från den relativt snabba operationen). Fredag kanske det blir en liten promenad åtminstone, för bådas skull.