Zeppolin är bra rolig ibland. Jag skrittade ut barbacka i skogen idag. Hon var pigg, lufsade snällt på med raska steg. Tills vi såg Alfur och hans ägare en bit bort, med en sulky/vagn bakom. DET var lite läskigt. Väntade in dem och lät dem gå förbi så att jag och fnyshästen kunde gå bakom istället. Zeppolin skulle prompt gå skitnära bakom och helst förbi. Som om hon vill ha en skramlande kärra inkl häst bakom sig. Skulle inte tro det nej..
Vi höll oss bakom, fick bromsa mest hela tiden och sen frågade J om det var okej att de travade. Jag sa att det bara är att trava iväg. De drog iväg och Zeppolin blev genast odräglig. Hon kunde INTE tänka sig att skritta då när de travat iväg. Omöjligt rentav. Hon hoppade upp och ner på stället och så fort jag tog i tyglarna så ruskade hon på huvudet istället. Vi småtravade istället, även om hon helst ville springa iväg jättefort som skjuten ur en kanon istället för att trava civiliserat. Tönthäst. Vi travade och jag fick bromsa så gott det gick för att hålla henne på mattan (nåja, snöiga marken) och på så sätt garantera att jag skulle sitta kvar på henne. Gick rätt bra ett tag, hon travade plötsligt i jättefin form (!!) och var inte alls springig. Vi kunde rentav sakta av till skritt, visst - det var racerskritt, men det var skritt åtminstone. Givetvis dök Alfur upp från höger en bit bort då och Zeppolin hoppade till och kunde sen inte slappna av igen. Hon fick bråttom bråttom att gå hem, kunde nästan hålla sig till skritt hela vägen hem sen.. med inslag av travsteg här och där.
Nåja, effektiv fettförbränning det där. Att racerskritta i snö och sådär. Kan hon behöva. :)
Hon är rätt flummig ibland min tant. Och jag älskar henne för det (och allt annat).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar