Illa hur sällan jag tar mig tid att uppdatera här, det har å andra sidan inte hänt så mycket spännande på hästfronten. Sist jag skrev så var tant Z inlagd på Ultuna. Det var hon söndag - onsdag. Hon har mått bra sedan dess, förutom att hon hostade en del (igen) under en kort period men det gav med sig när jag började blötlägga hennes hö. Nu har jag dock inte blötlagt det på ett tag och hon hostar ändå inte. Väntar på att hösilaget ska levereras så att hon kan få det istället för hö, men tills dess är det hö som gäller. När hösilaget kommit så är det bara lunchen som består av hö, övriga mål hösilage. Brabra.
Just idag har jag världens träningsvärk! Red på stubbåkern igår. Ansträngde mig mer än vanligt gällande att faktiskt få henne att jobba trots att vi var på en stubbåker. Skrittade extra länge och jobbade på tills jag tyckte att hon var fokuserad nog till att börja trava. Det gick över förväntan trots att vi som sagt var på stubben och det blåste rätt friskt. Hon lyssnade bra och jobbade på även i trav. I galopp blev det givetvis mest jobbigt för mig, då hon lätt blir stark och vill springa fortare än vad jag tycker att hon ska göra. Hon lyssnar bra på rösten så hon skärper till sig utan att jag behöver kämpa arslet av mig fysiskt hela tiden, men mycket kraft går till att hålla tanten på mattan kan man säga. Inget sprattel och bockande denna gång (förra gången red jag barbacka och vid galoppfattning drog hon till med en bockserie, jag får härmed sluta säga "Zeppolin är ingen bockhäst..") och hon var rätt trött efter ridturen, det var jag också. Minst sagt. Därav träningsvärken idag..
Stubbåker i Zeppolins ögon är en stor öppen yta som ska användas till att galoppera jättefort på. Jag brukar inte ens försöka mig på att jobba henne där (i andra gångarter än skritt) då hon är så ofokuserad och det är häst åt alla håll och kanter samtidigt och allt hon kan tänka på är att få springa iväg. Därför kändes det så bra att hon gick att jobba ordentligt där igår, i åtminstone skritt och trav. Galoppen fick stå för konditionsträning även denna gång. Vilket år som helst nu kanske jag rentav lyckas jobba henne i galopp också. Viljornas kamp fortsätter.. ;)
Idag tog vi en lugn tur i skritt barbacka i skogen. Hon fick välja väg idag, jag tänkte att hon nog skulle svänga åt höger (i mina tankar fanns bara höger och vänster) där "hemstigen" når en bredare väg i skogen. Hon valde att gå rakt fram, rakt fram är lite mer off-road även om det är stigar där. Det är lite mer "kliva över stock och sten" den vägen kan man säga och det var visst det hon var på humör för. Vi har inte gått där en enda gång i år vad jag kan minnas, omväxling förnöjer så det var ett bra val av henne. Det blev nästan 3 km totalt allt som allt, lite lagom sådär. Mina ben bar mig nästan inte när jag hoppade av. Den här träningsvärken är alltså.. ovanligt omfattande och hemsk. Imorgon får jag skatta mig lycklig om jag lyckas ta mig ur sängen. Men äh, det är det värt! :)
På onsdag kommer en sadelutprovare för att hjälpa mig och Zeppolin att hitta en ny (begagnad) sadel till henne som passar bättre än den nuvarande sadeln. Har sadelångest ungefär varannan gång jag rider med sadel, så det är sannerligen dags. Vi får se vad vi kan hitta på och om någon av de sadlar hon tar med sig då passar eller om jakten fortsätter även efter onsdag.. En sadel ska hon hur som helst ha, äntligen fått tummen ur och bestämt det så nu ger jag mig inte förrän hon har en ny(gammal).
Jag vet jag vet, det är väldans tjatigt det här med hur stor del av mig Zeppolin är. Jag måste dock ändå nämna att i augusti var det 16 år sedan hon klev in i mitt liv genom ett kort telefonsamtal från en person med en fråga om jag var intresserad av att hjälpa Pernilla med Zeppolin. Sedan dess har vi hängt ihop, vissa år mer och andra mindre. Dock har tanken om att sluta aldrig funnits. Hon är min ögonsten och har så varit under alla dessa år. Jag är oerhört tacksam för varje år jag får spendera med henne, varje dag jag får med henne är guld värd. Hon är 22 år nu, jag tror och hoppas att hon kommer att leva många år till och dem åren ska vi ta tillvara på så gott vi kan!
Älskade knastant, vad skulle jag göra utan henne? Min allra bästa vän.. Tänk att det en stor klok brun kärleksklump på över 600kg? Så är det. Än en gång, tål att upprepas måååånga gånger: Tusen tack till Pernilla som "gett" mig Zeppolin och som gav mig chansen att bli medryttare/hästskötare då i augusti 2007!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar