Ett så kallat dikestrauma.

Imorse åkte jag till stallet så att jag var där tio i nio. Tanken var att bli klar i god tid före 11 så att jag skulle hinna över brojäv... innan den skulle stängas av för all trafik mer än halva dagen. När den är avstängd så är det bara att sätta sig och köra runt Sävja osv för att ta sig hem. En rejäl omväg.

Givetvis blev jag inte klar före elva. Jag släppte ut Zeppolin i hagen halv elva och då hade jag kvar alla stallsysslor (mocka, fixa foder, fixa vatten) inkl smörja sadeln och ta undan all utrustning efter ridturen som vi varit ute på.

Ridturen ja, den var mysig. Vädret var bra, fåglarna kvittrade, tant var på gott humör och enda smolket i bägaren var att jag till och från kände av blåmärket jag har på ett "jobbigt" ställe efter två pigga galoppturer barbacka två dagar i rad tidigare i veckan. Okej, de där gröna flygäckelpäckelkrypen från björkarna vi passerade väääldigt närgånget en bit på en stig var inte heller en hit. Inte ALLS en hit faktiskt. Rasslade i löven när både jag och tant kom åt björkarna och vips var tant Z inte brun längre utan grön av de där flygäckelpäckelkrypen, mina ben likaså. BLÄÄÄÄÄÄ! (För den som inte vet det: Jag har stora problem med insekter av alla dess slag. Krypande och krälande små blävarelser också).

För Zeppolins del var nog ändå smolket i bägaren det vattenfyllda diket jag bad henne ta sig över för att vi skulle kunna gå hem utan att behöva vända och gå heeeeela långa vägen tillbaka på samma väg som vi tagit oss dit på. Man kan väl milt sagt uttrycka sig som så att hon tyckte jag var dum och rent av galen som ens föreslog (som om det ens var ett förslag, snarare en order) att hon skulle hoppa över det DÄR. Hoppa diken går i vanliga fall ganska bra, vi behöver inte göra det så ofta men ibland måste vi det. Som idag. Hoppa diken med vatten i? Livsfarligt. Mycket mycket skeptisk tant. Hon klev fram till diket, tittade ner i det, backade och stannade och vände huvudet bakåt för att titta på mig med en blick som sa "Allvarligt?". Denna procedur upprepade hon 5-6 ggr, eftersom jag varje gång både visade och sa att jag menade allvar. Vi skulle över om det så skulle ta hela dagen.

Nu råkar jag veta att tant inte är omöjlig, det krävs bara lite övertalning. Skänkla på och smacka som en tok är fel strategi på henne. Det kan i värsta fall leda till att hon backar ännu mer och sen stegrar sig. Den biten klarar jag mig utan så det är mer stilen "johodå, nu tar vi oss en titt på det där igen" och så är vi plötsligt framme vid det som för stunden är livsfarligt.

Vi kom över.
Såklart vi kom över diket.
Ett mycket graciöst hopp senare var vi över diket och hon fick mycket beröm och hon verkade rätt nöjd själv över att ha tagit sig över det djupa (50 cm) överfyllda (15 cm vatten) och breda (knappt 1 m) diket. Piggare och ännu gladare på resten av turen hem.

Skulle väl jag också vara om jag överlevt ett så kallat dikestrauma.
Man ska inte förminska någons rädslor och känslor, hur fåniga de än kan te sig i just dina ögon. Idag var det där diket det läskigaste hon varit med om på länge. Nästa gång hoppar hon det kanske efter 1-2 skeptiska backningar eller rentav på första anridningen (läs: sakta mak i skritt). Beror på dagsformen det där. Vi var ute i 50 minuter, red 4,3 km totalt. Skritt hela ridturen förutom en halv kilometer med trav, det var vi nöjda med. Hon fick jobba lite i skritt efter den korta travsträckan och gick riktigt fint. Tant kan bara hon vill. :)

Efter ridturen fick hon och hagkompisarna gå över en timme i sin sommarhage. Uppskattat!

Mängden mat hon äter i boxen i nuläget?
3 kg om dagen kanske. Plus lucernhack. Vem vill äta hösilage när man kan spara sig till gräset som finns därute? ;)