söndag 7 augusti 2011

14 år.

Augusti 1997:
Jag satt hemma i godan ro en dag när hemtelefonen ringde och Ingrid W (då stallskötare på Tirk) ringde och frågade om jag var intresserad av att hjälpa en tjej med hennes häst. Hon hade hört sig för om Ingrid visste någon (bra) som kunde följa med på tävlingar och helt enkelt hjälpa till med skötseln av hästen. Ingrid tänkte då på mig eftersom jag skött om hennes häst Peter tidigare och hon visste att jag gör sådant helhjärtat. Jag sa ja trots att jag inte kände tjejen ifråga och inte sett hästen alltför mycket då de nyligen flyttat till Tierp/Tirk efter att ha bott i Uppsalaområdet. Redan samma dag fick jag rycka in och göra iordning hästen inför en hoppträning och jag skulle dessutom skritta fram henne. Jag spände sadelgjorden i stallet, men borde ha gjort det när jag kom utanför stallet också.. Sadeln åkte nämligen runt när jag skulle hoppa upp. Så impar man bäst på folk omkring en som bevittnar ens uppsittning.. Inte. ;)

Tjejen/ägaren var Pernilla Dannberg (hennes blogg) och hästen ifråga underbara underbara Zeppolin.

Inte kunde jag föreställa mig att det var en början på en lååång resa som pågår än och som jag hoppas ska pågå i många år till! I 14 långa år har jag och Zeppolin hängt ihop nu. Exakt datum vet jag inte, men det är nu i dagarna som det är precis 14 år sedan det där samtalet. Jag har sett Zeppolin gå från klarhet till klarhet på hoppbanorna, hennes stora passion här i livet utöver att äta förstås. Jag har varit med under dåliga perioder och bra perioder. Tack vare en dröm jag hade innan hennes första och enda avkomma föddes så döptes han till det jag drömde att han döptes till, Hop-Zan. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har svurit, jag har svettats, jag har blödit, jag har svämmats över av kärlek och stolthet på grund av den där bruna sötklumpen med de snälla ögonen.

Mitt livs kärlek, en häst. Så är det, hur fånigt det än låter.

Hon går alltid först, hennes behov och hennes välmående är nummer ett för mig. När jag vet att hon har det bra, då kan jag slappna av och tänka på andra saker. När hon visar tendenser på att kanske vara stel eller vara lite svullen någonstans så får jag sådan hjärtsnörp att jag inte vet var jag ska ta vägen, men biter ihop och gör det bästa av situationen. Hon har "räddat" mig så många gånger under åren och hållit mig flytande när resten av livet sjunkit så det finns inte ord nog för att beskriva vad jag känner för den där hästen.

Min allra allra bästa vän. Vi har en fin kontakt med varandra och även om hon ibland gör fullständigt puckade saker som gör att jag blir vansinnig på henne så går det snabbt över. Hon ber oftast om ursäkt (gos), det gör jag också om jag skällt på henne av en reflex när hon gjort något mot mig av misstag. Dessutom gör jag också puckade saker ibland och blir förlåten lika snabbt. Tur att vi inte är långsinta... :)

Hon är nu 20 år gammal ung. Det har varit några år under åren då jag inte träffade henne så ofta. Att bo i Uppsala själv och hästen sex mil bort har sina nackdelar så att säga. Hösten 2006 tog jag hit henne tre månader för att ta hand om henne helt som min egen. Januari 2008 gjorde jag det igen, tog hit henne för att ta hand om henne. Sen var det tänkt att hon skulle åka hem igen för att bli mamma och gå med föl. Fölen dog i magen så hon blev kvar hos mig och är kvar än. Hos mig ska hon stanna tills hon är klar med livet på ett eller annat sätt.

Jag är så oerhört tacksam över att få vara en del av hennes liv och att få ha henne i mitt liv. Jag är oerhört tacksam över att Ingrid valde att ringa och fråga mig och jag vågade säga ja trots att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in på egentligen eftersom det var en, för mig, "okänd" häst. Jag är oerhört tacksam för att Pernilla litat på mig under alla år och gett mig förtroendet att ha Zeppolin som min även om det är hon som står som ägare på alla papper.

Hon är min nummer ett och jag vågar påstå att jag är hennes nummer ett också..


3 kommentarer:

Andrea sa...

Och här började jag lipa...

Heidi sa...

Jag är så blödig att jag blir tårögd då och då när jag tänker på vilken fantastisk häst hon är. Joråsåatteh.. tycker man om hästen så gör man... :)

Prettomorsan sa...

Ja, tänk vad djuren kan gör åt oss! Tack för att du delade med er av er historia, även om jag varit med på en stor del av den.. eller ja, du fattar hur jag menar - jag har känt dig under många år och det är därför många år jag hört om Z. Men, ändå, tack för den här historian tror aldirg jag läst allt nedskrivet såhär, om jag gjort det så har jag nog glömt det.