Slit.

Vilket slit det trots allt är att ha häst, iallafall om man inte har helinackordering eller liknande för sin häst. Vilket jag ärligt talat inte ens skulle vilja ha, jag vill göra "allt" själv. Kontrollfreak som jag är så skulle jag inte kunna slappna av om någon annan dag ut och dag in skulle mocka åt min häst och göra iordning mat osv. Nej, kan bäst själv! ;)

Hur som helst så märks det sådana här dagar att jag har hästen uppstallad i ett kollektivstall. Hade lunchfodringen idag och det innebär förstås att det ska kånkas ut höpåsar till alla hästarna i hagen (just nu 15 st), därefter ska alla tre stallen sopas. Utöver det ska jag förstås serva min egen häst med allt vad det innebär. Just idag slapp jag dra in en hösilagebal med pirran iallafall, den roliga uppgiften sparade jag till imorgon. Dels för att det fanns hösilage kvar och dels för att jag helt enkelt inte orkade efter alla andra sysslor. Drygast är det att sopa i stora stallet. Det slarvar lite väl mycket med sopning efter "nedsmutsning" om man säger så.. det är irriterande men det är lönlöst att tjata om det. Vi sopar stallen ordentligt (grundligt) en gång om dagen, alltså vid lunchfodringen när hästarna är ute. Utöver det sopar man efter sig om man kratsar hovar i gången eller skräpar ner med hö/halm/whatever. Ja, om man har en gnutta sunt förnuft alltså. Annars struntar man i att sopa så får lunchfodraren slita häcken av sig istället för slarvarna...

Idag irriterade det mig även att Zeppolin var ute med sitt blårutiga täcke. Det gick ingen nöd på henne, det är precis lika tjockt som hennes svarta täcke och solen sken denna kalla dag. Svarta täcket har dock hals. Jag vill att hon skulle ha på sig sitt svarta täcke idag för att det skulle vara så jäkla kallt under morgonen. Men trots att jag skrev det på whiteboardtavlan och strök under "svart" för att vara övertydlig om det hela så fick hon alltså på sig sitt rutiga täcke. Nämen tack då, kul att instruktioner följs.. Not. Lite som häromveckan när det var svinkallt ute (som nu..). På Zeppolins box står följande: 
Nederbörd: Svart täcke
Annars: Rutigt täcke.
Varandras reserver.

Enkelt va? Jepp. 
Fast nähä? För om det är svinkallt ute men långt ifrån nederbörd så sätter någon form av barmhärtighetsgen (?) fart i folk tydligen, för då fick hon på sig det svarta täcket ett par mornar efter varandra. Inget jag bett om. Antar att tankegången måste ha varit "det är så kallt ute, hon vill nog ha halstäcke på sig". Fin tanke, men föredrar ändå att instruktioner följs. De finns på boxen av en anledning. Och båda täckena hänger oftast där, så det är inte så att det är för jobbigt att ta fram det rätta... så att säga.

Äh vad jag gnäller. Men skönt att skriva av sig. Är ingen idé att ta upp sådana här saker heller, för då är det mest "oj förlåt" och så händer det igen någongång. I slutändan så funkar det för det mesta som det ska och instruktioner följs. Huvudsaken är dock att Zeppolin har det så bra som möjligt och det har hon ju.. trots allt. :)

( Men när jag ändå är igång och gnäller.. Om man ser att det fryser fast en massa skräp i form av hö och andra matrester i spolspiltan nu när det är så himla kallt, kan man inte då ta och sopa upp efter sig på en gång INNAN det fryser fast och sen sitter där tills det blir varmare/tinar och någon annan tar sig an det hela? Nope. Det kan man faktiskt inte. Man låter skräpet ligga kvar så det kan frysa fast och se allmänt skräpigt ut dag ut och dag in istället, så att någon jobbig hyresgäst kan gnälla om det i sin blogg sen.. ;p )

Nu till något positivare!

Var ute på en ridtur häromdagen, med sällskap av en unghäst. Hon (unghästen) är rätt rolig. Hennes sätt att hantera eventuella skrämmande saker är att trava mot dem. Inget i stil med "stanna, blåsa upp sig, avvakta, kanske backa undan lite för att sedan gå fram till det läskiga". Nänä, det är full fart framåt! Attack är bästa försvaret eller något sådant. ;)
Hon är lite överallt och ingenstans samtidigt. Zeppolin är lite sådär måttligt impad av det och klok som hon är så stannar hon upp, backar undan lite eller går åt sidan när det är lite väl flängigt från unghästhållet. Håller sig undan helt enkelt. Skönt att ha en sådan häst måste jag säga. Sen att hon kanske inte föregår med gott exempel på "hemstigen" i form av att skritta hemåt lugnt utan istället kör med racerskritt med inslag av travsteg när matte inte är uppmärksam.. det är svinn man får ta. ;)

På det stora hela var det en trevlig tur på 35 minuter. Zeppolin tyckte det var lite orättvist att den andra hästen fick (eller ja.. fick och fick..) trava och inte hon. Den andra var oftast först och vi skrittade bakom på långa tyglar trots att hon då och då travade iväg så vi hamnade på efterkälken. Zeppolin vet att hon inte får trava när vi har långa tyglar, så då och då vände hon blicken bakåt för att titta på mig när den andra hästen travade iväg.. "snälla matte..?". Det blev det dock inget av. Dumma matte. ;) 

Roligast var ändå när unghästen tog en liten omväg in en bit i skogen istället för att gå på stigen som vi gjorde och sen plötsligt fick bråttom tillbaka till stigen och tog fart och galopperade ut på stigen och avslutade med bock och sprall. Såg sjukt roligt ut och jag var än en gång nöjd över att sitta på en häst som inte bockar och far omkring (ehrm.. näjustdetaldrig..) på det viset. Påminn mig gärna om det när jag eventuellt ligger på backen första gången vi ska galoppera, Zeppolin och jag såhär efter flera månader utan uppsutten galopp... Vet ju hur det gick då för fem (!) år sedan när jag hade satt igång Zeppolin efter att hon varit dräktig och därefter gått med föl (Hop-Zan) ett år. Ingen uppsutten galopp på 13 månader så jag tog det säkra före det osäkra och galopperade på ridbanan första gången. Klokt val för jag flög av. Pigg häst!

Apropå det så är det som sagt FEM år sedan hon flyttade till mig i Uppsala. Januari 2008 kom hon, dräktig. Två veckor efteråt var hon inte det längre och hon stannade för gott istället för några månader som planen var först då hon kom. Fem år.. Det är sjukt vad tiden går fort ibland. Fem år är en tredjedel av våra år tillsammans. Första tio som medryttare/skötare/whatever och sen som fodervärd. Hos mig stannar hon till sista andetaget. Skulle Pernilla få för sig att ta tillbaka henne av någon outgrundlig anledning så skulle jag bli smått galen. För det kan hon fetglömma. Hon är min nu. Även om det i alla papper står annat. My preciousssss...... ;)

Misstänker iofs att Zeppolin inte heller skulle bli så värst glad om hon skulle tvingas flytta. Hon trivs så himla bra där hon står nu och det slog mig idag att fem år är det längsta hon stått uppstallad på ett och samma ställe (utan avbrott) under dessa 15 år som jag känt henne. Iallafall vad jag kan minnas.. Kunde komma på sex olika stall hon stått i, någon vecka till några år - varav två av stallen varit "hemmastall" (alltså ägarens egna gård/stall). Skulle tro att av alla ställen så är det här det bästa. Stora hagar, bra hagkompisar, trevliga ridvägar, trevligt stall (box med lucka ut mot gården!) och en matte som avgudar henne. Bättre kan det väl inte bli. Säger matten sådär lagom självgod inombords... ;) 

Oj. Råkade bli rätt långt inlägg.. Eh. Dags att sova tror jag! 

Ej bild från denna vinter, men en av mina favoritbilder på vackraste tanten i världen!