Vilken fin start på häståret det blev. Eller inte.
Första januari var jag och tanten ute på en ridtur, det var en onsdag. Planen för resten av veckan var att på torsdagen tömköra/longera henne, rida fredag och lördag. Torsdag var hon varm i ena frambenet från knät ner till hoven, vilket jag aldrig känt förut. Longerade henne ett par varv för att se om hon markerade eller var halt, men såg inget ovanligt. Hon fick vila. Fredag var hon fortfarande varm så det blev vila då också. Åkte till jobbet och när jag satt på bussen ringde de från stallet och sa att Zeppolin lade sig så fort hon kom in från hagen. Dissade alltså all mat (!) och lade sig. Låter inte som en frisk häst nej, paniken som infinner sig när man börjar jobba om en kvart och inte får tag i en vikarie som kan hoppa in för en så att man kan åka till sin sjuka häst.. Inte nice. Tack vare snälla stallkompisar och veterinär (som också har häst där) som kunde kolla till henne och hålla koll så jobbade jag på till kvart över åtta (började halv sex). En kollega hoppade in för mig på jobbet och jag tog bussen hem för att sen ta bilen till stallet. Då mådde hon bra igen, var hungrig och sådär. Kolikvibbar, men det gick över inom ett par timmar som tur var. Puh. Jag åkte tillbaka till jobbet så att jag var där halv elva. Nästa dag var hon sig själv fullt ut, bortsett från att hon fortfarande var varm i det där benet som var varmt redan på torsdagen. Ingen ridtur då inte. Söndag var hon också varm i benet, fortfarande alltså plus att hon haltade jättemycket när jag tog ut henne från boxen för att ställa henne i stallgången. Gick en extra sväng i stallet efter det och så ut för att borsta bort lera, då märktes inte den där hältan av alls. Mycket konstigt. Bestämde mig för att låta veterinären ta en titt på hennes ben nästa dag.
Tur det, för det var ju självklart (med tanke på den eviga höstlerslaskiga vintern som inte blev vinter på riktigt förrän häromveckan..) en hovböld som gömde sig i hoven och orsakade värme och ömhet. Dränera den och så på med gips. En dag fick hon ha boxvila pga äckliga blöta leriga hagar, sedan fick hon gå i sjukhage sex dagar. Först i en liten och sen i den stora när snön kom. Omgipsning tre gånger, sedan kom hovslagaren på tisdagen (8 dagar efter upptäckten av bölden) som planerat sen förra skoningen och trollade dit en sula mellan hov och sko. Peppar peppar så verkar hon vara bra nu, men jag avvaktar lite med att rida. Skritta kan jag ju göra, men det får vänta några dagar till.
Igår gav vi oss ut på en månskenspromenad på kvällen. Stjärnklart, svinkallt och fullmåne som lyste upp så mycket att jag inte behövde använda pannlampan mer än i skogen. Vi tog en genväg över en äng när vi skulle upp i skogen och herregud vad det var jobbigt att gå i snön med en pigg häst. Jag flåsade som om jag aldrig ens tänkt tanken på motion. Det blev bättre efter halva promenaden, i skogen var det lika mycket snö och kallt var det som sagt (tio minus) men det kändes lättare trots det. Zeppolin verkade nöjd över promenaden och jag också, även om det lär dröja innan jag går den där rundan till fots igen. 2,81km blev det på 28 minuter. Zeppolin ställde sig och sov efter att ha druckit vatten efter turen, själv hasade jag omkring och fixade det sista innan jag åkte hem rätt mör i kroppen och knoppen.
Vi får ta en kortare promenad nästa gång..
Såå.. vi har betat av två sjukdomsgrejer inom två veckor in på året. Nu kan det bara bli bättre va?
Vi säger så. Jag och tant ska ha ett fantastiskt år tillsammans, det är jag övertygad om.
Inte så svårt att ha fantastiska år med henne, år efter år. Min allra bästa vän, det är hon det.
lördag 18 januari 2014
tisdag 31 december 2013
Häståret.
2013, hur har det varit när det gäller hästeriet?
Jovars. Kunde nog ha varit bättre, på så många sätt. Men det har varit helt okej, om man bortser från de där dagarna i juli då hon inte kunde äta/svälja mat av någon okänd anledning. Bortsett från det har Zeppolin mått bra, det glädjer mig.
Önskar att vi byggt upp mer muskler och fått bättre kondis (båda två), men det är som det är. Nya friska tag 2014. Avger inga löften eller sätter upp planer, för de är svåra att hålla har jag märkt. Bättre att ta det som det kommer och sträva efter att få igång motionen sådär lagom mycket så att vi båda är nöjda. Ett löfte kan jag väl förresten ge, att hoppa mer 2014 än vad vi gjort 2013. Hon älskar det och vem är jag att hindra henne från att ha roligt (hopproligt) oftare? :)
Nu lägger vi 2013 bakom oss och välkomnar 2014, må det vara ett bra år för både mig och Zeppolin. Tant fyller 23 år och jag fyller 30 år. Hej och hå vad tiden går.
Jovars. Kunde nog ha varit bättre, på så många sätt. Men det har varit helt okej, om man bortser från de där dagarna i juli då hon inte kunde äta/svälja mat av någon okänd anledning. Bortsett från det har Zeppolin mått bra, det glädjer mig.
Önskar att vi byggt upp mer muskler och fått bättre kondis (båda två), men det är som det är. Nya friska tag 2014. Avger inga löften eller sätter upp planer, för de är svåra att hålla har jag märkt. Bättre att ta det som det kommer och sträva efter att få igång motionen sådär lagom mycket så att vi båda är nöjda. Ett löfte kan jag väl förresten ge, att hoppa mer 2014 än vad vi gjort 2013. Hon älskar det och vem är jag att hindra henne från att ha roligt (hopproligt) oftare? :)
Nu lägger vi 2013 bakom oss och välkomnar 2014, må det vara ett bra år för både mig och Zeppolin. Tant fyller 23 år och jag fyller 30 år. Hej och hå vad tiden går.
söndag 10 november 2013
Bra känsla.
Idag när jag och Zeppolin gav oss iväg ut på en ridtur i skogen så tänkte jag att idag får det nog bli lite mer jobb än att bara skritta ut på långa tyglar. Sist red jag barbacka och med hackamore (långa tyglar), hon var extremt pigg (racerskrittade glatt mest hela ridturen..) och jag var trött. Idag hade jag sadel, eftersom jag dels misstänkte att hon skulle vara pigg och dels för att jag ville ha reflexländtäcket på. Smidigast med sadel då. Tog det "vanliga" tränset och så gav vi oss iväg. Kändes redan från början när vi skrittade mot skogen på vägen att hon var på mycket gott humör. Bådade gott! :)
Väl i skogen fick hon skritta på långa tyglar en stund till innan jag kortade dem för att påbörja någon form av arbete. Så fort man kortar tyglarna på henne så börjar hon gå lite snabbare, blir extra alert, hela hon skiner upp och öronen spetsas än mer framåt. Detta för att enligt henne finns det tre anledningar till varför matte kortar tyglarna:
.. Inse vilken besvikelse när vi inte alls skulle springa bara för att jag kortade tyglarna (bör nog tillägga att jag sällan travar/galopperar direkt efter att tyglarna kortats men hon vet ju att det oftast är på G inom en överskådlig framtid. Långa tyglar = får absolut inte göra annat än att skritta = tråkigt), kortvarig besvikelse dock eftersom hon var så pass pigg och positiv att hon istället fokuserade på det jag bad henne om. En bra känsla infann sig nästan omgående, både hos mig och henne verkade det som. Jag blev lite förvånad över att hon var så samarbetsvillig. Hon är ju ändå.. som hon är när vi är i skogen. Skogen har alltid varit lite av en "frizon" från "seriöst arbete". Kan inte riktigt förklara det där men.. nåja. Jag brukar iallafall inte ägna en hel skogstur till att kräva saker av henne. Vilket jag gjorde idag och det gick jättebra! Det var bara vid ett tillfälle som hon försökte smita ifrån det jobbiga genom att trava några steg, bortsett från det så var hon väldigt lyhörd och svarade på små hjälper. Hon fick som "belöning" trava en del utan krav på arbete, utan hon fick springa lite som hon kände för (läs: fort) och var glad. Efteråt fick hon dock ändå avsluta med att jobbas lite igen, vi slutade på topp kan man säga.
Det var en nöjd häst och en nöjd matte som skrittade hemåt igen. Hoppade av när vi kom till grusvägen som leder hem. Det är nog hennes favoritdel av våra ridturer, när jag hoppar av och (om hon inte har hackamore) knäpper upp nosgrimman och lättar på sadelgjorden om vi har sadel.. för att sedan gräva fram två godisar ur fickan som hon får moffa i sig. Sedan traskar vi vidare hem, idag med en otroligt bra känsla i våra kroppar.
Det är sådana här stunder/ridturer som gör det extra mycket värt att att ha häst även om det stundvis är.. rätt slitigt och framförallt dyrt att ha häst. Det är rätt trist också när det är så himla lerigt och blött ute i hagarna och en massa löv som hon halkar omkring på i skogen när man rider, men i slutändan är det SÅ värt att ha häst. Hon är trots allt min bästa vän, med allt vad det innebär.. :)
Väl i skogen fick hon skritta på långa tyglar en stund till innan jag kortade dem för att påbörja någon form av arbete. Så fort man kortar tyglarna på henne så börjar hon gå lite snabbare, blir extra alert, hela hon skiner upp och öronen spetsas än mer framåt. Detta för att enligt henne finns det tre anledningar till varför matte kortar tyglarna:
- Det är dags att trava. ROLIGT!
- Det är dags att galoppera. ROLIGT!
- Vi närmar oss något läskigt. INTE ROLIGT MEN MAN MÅSTE VARA PÅ SIN VAKT!
.. Inse vilken besvikelse när vi inte alls skulle springa bara för att jag kortade tyglarna (bör nog tillägga att jag sällan travar/galopperar direkt efter att tyglarna kortats men hon vet ju att det oftast är på G inom en överskådlig framtid. Långa tyglar = får absolut inte göra annat än att skritta = tråkigt), kortvarig besvikelse dock eftersom hon var så pass pigg och positiv att hon istället fokuserade på det jag bad henne om. En bra känsla infann sig nästan omgående, både hos mig och henne verkade det som. Jag blev lite förvånad över att hon var så samarbetsvillig. Hon är ju ändå.. som hon är när vi är i skogen. Skogen har alltid varit lite av en "frizon" från "seriöst arbete". Kan inte riktigt förklara det där men.. nåja. Jag brukar iallafall inte ägna en hel skogstur till att kräva saker av henne. Vilket jag gjorde idag och det gick jättebra! Det var bara vid ett tillfälle som hon försökte smita ifrån det jobbiga genom att trava några steg, bortsett från det så var hon väldigt lyhörd och svarade på små hjälper. Hon fick som "belöning" trava en del utan krav på arbete, utan hon fick springa lite som hon kände för (läs: fort) och var glad. Efteråt fick hon dock ändå avsluta med att jobbas lite igen, vi slutade på topp kan man säga.
Det var en nöjd häst och en nöjd matte som skrittade hemåt igen. Hoppade av när vi kom till grusvägen som leder hem. Det är nog hennes favoritdel av våra ridturer, när jag hoppar av och (om hon inte har hackamore) knäpper upp nosgrimman och lättar på sadelgjorden om vi har sadel.. för att sedan gräva fram två godisar ur fickan som hon får moffa i sig. Sedan traskar vi vidare hem, idag med en otroligt bra känsla i våra kroppar.
Det är sådana här stunder/ridturer som gör det extra mycket värt att att ha häst även om det stundvis är.. rätt slitigt och framförallt dyrt att ha häst. Det är rätt trist också när det är så himla lerigt och blött ute i hagarna och en massa löv som hon halkar omkring på i skogen när man rider, men i slutändan är det SÅ värt att ha häst. Hon är trots allt min bästa vän, med allt vad det innebär.. :)
torsdag 10 oktober 2013
Skogspromenad.
Hoppsan, var visst ett tag sedan jag uppdaterade..
Idag var det dags att göra något åt Zeppolins sommarfrilla (läs: lååång man) kom jag fram till. Lika bra att passa på när sådana infall dyker upp. Jag laddade upp med mankam, sax och mankniv. Det blev visst dock bara saxen som fick arbeta, det blev inte det snyggaste som setts i manväg men det får duga för oss som inte är ute och visar upp oss bland en massa andra fancy hästar på tävlingar/träningar. :)
Eftersom jag var "civilklädd" så var ridning inte att tänka på, jag tycker inte att jeans är så värst sköna att rida i nämligen. Jag kände dock att både jag och Zeppolin behövde röra på oss så det fick helt enkelt bli en skogspromenad. På med träns på henne och reflexväst på mig trots att det var mitt på eftermiddagen. Lyser upp oss som ekipage lite åtminstone så att andra ser oss bättre i skogen. Mötte mest hundar och dess ägare i skogen, men ändå.
I början såg Zeppolin ut att tänka "tråååk tråååk tråååk", men sedan sken hon upp lite och traskade på med lite mer entusiasm. Speciellt när hon insåg att en matte på marken är mer förlåtande än en matte på ryggen när det gäller att ta tuggor av träd/buskar/blåbärsris här och där. Det var skönt att ta en långpromenad sådär, med bästa sällskapet. Vi var ute i en timme och skrapade väl ihop ca 4,5km totalt under promenaden. Var lagom mör i benen efteråt då jag sedan innan har lite lätt träningsvärk i dem av både ridning och annan träning, men skönt ändå. Nöjd häst, nöjd matte. :)
Hon är sannerligen min bästa vän, Zeppolin lyfter upp mig och håller mig flytande när inget annat hjälper. Må hon leva i många år till, mitt tantskrälle till häst..
Idag var det dags att göra något åt Zeppolins sommarfrilla (läs: lååång man) kom jag fram till. Lika bra att passa på när sådana infall dyker upp. Jag laddade upp med mankam, sax och mankniv. Det blev visst dock bara saxen som fick arbeta, det blev inte det snyggaste som setts i manväg men det får duga för oss som inte är ute och visar upp oss bland en massa andra fancy hästar på tävlingar/träningar. :)
Eftersom jag var "civilklädd" så var ridning inte att tänka på, jag tycker inte att jeans är så värst sköna att rida i nämligen. Jag kände dock att både jag och Zeppolin behövde röra på oss så det fick helt enkelt bli en skogspromenad. På med träns på henne och reflexväst på mig trots att det var mitt på eftermiddagen. Lyser upp oss som ekipage lite åtminstone så att andra ser oss bättre i skogen. Mötte mest hundar och dess ägare i skogen, men ändå.
I början såg Zeppolin ut att tänka "tråååk tråååk tråååk", men sedan sken hon upp lite och traskade på med lite mer entusiasm. Speciellt när hon insåg att en matte på marken är mer förlåtande än en matte på ryggen när det gäller att ta tuggor av träd/buskar/blåbärsris här och där. Det var skönt att ta en långpromenad sådär, med bästa sällskapet. Vi var ute i en timme och skrapade väl ihop ca 4,5km totalt under promenaden. Var lagom mör i benen efteråt då jag sedan innan har lite lätt träningsvärk i dem av både ridning och annan träning, men skönt ändå. Nöjd häst, nöjd matte. :)
Hon är sannerligen min bästa vän, Zeppolin lyfter upp mig och håller mig flytande när inget annat hjälper. Må hon leva i många år till, mitt tantskrälle till häst..
Från dagens promenad, älskade gulltant.
torsdag 5 september 2013
Sadelångesten borta
Igår var det dags för sadelutprovning. Den gamla sadeln är inte bra alls för tant Z och det har jag vetat ett tag (bespara mig bannor i form av "varför har du inte bytt tidigare för då?"), därav min sadelångest till och från. Hon har aldrig blivit öm eller fått ont av den, ren tur egentligen men jag antar att det varit bra att jag i perioder ridit barbacka mycket istället för att alltid ha sadel när jag rider.
Hur som helst så var det en hoppsadel (allround mot hopp) och fyra dressyrsadlar som passade. Först ut var hoppsadeln, en Prestige Silver Star. Sjukt skön att sitta i, jag fick fantastiskt stöd i alla gångarter och det bästa av allt - den låg bra på Zeppolin och hon var tillfreds med den. Provade sedan en jätteskön dressyrsadel, vilket hon inte haft på sig på 13-14 år eller så och det är såklart en annorlunda känsla. Både för mig och för henne. Den låg också bra på henne, men hon var lite mer spänd i galoppen i den och det kan jag förstå. Provade sen en till dressyrsadel som inte kändes lika bra och de andra två provred jag inte ens i då de efter att Zeppolin blivit riden ett tag inte låg så bra längre. På med hoppsadeln igen för att checka av att den fortfarande kändes lika bra och det gjorde den! Så.. hejdå gamla värdelösa sadel - hej nya (begagnade) toppensadel! :)
Som sagt, den gamla är värdelös och fullständigt utdömd. Vid sadelutprovning brukar de vilja se en rida med ursprungliga utrustningen för att se hur den är och hur hästen rör sig med den, men vi skippade det då det var nog att se hur sadeln låg på Zeppolin för att komma fram till att det var bäst att hoppa över den biten av utprovningen. Sååå, jag fick det bekräftat att den inte varit bra för henne.
Känner mig inte som årets matte när jag nu mer ordentligt insett HUR pass dålig den egentligen varit för henne. Den har hämmat henne från att arbeta som hon ska och att bygga vissa muskler eftersom den legat och tryckt på dem. Men som sagt.. hon har inte haft ont och har inte "lidit" av den, dock är det ju knappast någon höjdare att inte kunna använda kroppen och bygga upp den så som den behöver pga en sadel. Så.. Två gånger på ett år har jag bommat priset "årets matte". Förra hösten med hennes långvariga problem med luftvägarna (som jag på grund av orsak tolkade som dålig kondis först, tills hon började hosta i tid och otid och då insåg att kondis inte hade med saken att göra) och nu det här med sadeln..
Inget att haka upp sig på, gjort är gjort och det är nu åtgärdat. Vi kommer äntligen kunna få ut mer av våra ridturer och hon får en ärlig chans att bygga de muskler som så länge hämmats. Det bästa är att vi troligtvis aldrig kommer behöva byta sadel något mer, även om hon bygger muskler och ändrar form litegrann. Heja heja!
Kommer inte rida idag och inte imorgon då jag inte hinner mer än att fixa markservicen, men på lördag ska vi ge oss ut på en tur så får vi se hur den känns då.. :)
Måste bara köpa nya stigläder och en längre sadelgjord, men sen så är vi good to go så att säga.
Hur som helst så var det en hoppsadel (allround mot hopp) och fyra dressyrsadlar som passade. Först ut var hoppsadeln, en Prestige Silver Star. Sjukt skön att sitta i, jag fick fantastiskt stöd i alla gångarter och det bästa av allt - den låg bra på Zeppolin och hon var tillfreds med den. Provade sedan en jätteskön dressyrsadel, vilket hon inte haft på sig på 13-14 år eller så och det är såklart en annorlunda känsla. Både för mig och för henne. Den låg också bra på henne, men hon var lite mer spänd i galoppen i den och det kan jag förstå. Provade sen en till dressyrsadel som inte kändes lika bra och de andra två provred jag inte ens i då de efter att Zeppolin blivit riden ett tag inte låg så bra längre. På med hoppsadeln igen för att checka av att den fortfarande kändes lika bra och det gjorde den! Så.. hejdå gamla värdelösa sadel - hej nya (begagnade) toppensadel! :)
Som sagt, den gamla är värdelös och fullständigt utdömd. Vid sadelutprovning brukar de vilja se en rida med ursprungliga utrustningen för att se hur den är och hur hästen rör sig med den, men vi skippade det då det var nog att se hur sadeln låg på Zeppolin för att komma fram till att det var bäst att hoppa över den biten av utprovningen. Sååå, jag fick det bekräftat att den inte varit bra för henne.
Känner mig inte som årets matte när jag nu mer ordentligt insett HUR pass dålig den egentligen varit för henne. Den har hämmat henne från att arbeta som hon ska och att bygga vissa muskler eftersom den legat och tryckt på dem. Men som sagt.. hon har inte haft ont och har inte "lidit" av den, dock är det ju knappast någon höjdare att inte kunna använda kroppen och bygga upp den så som den behöver pga en sadel. Så.. Två gånger på ett år har jag bommat priset "årets matte". Förra hösten med hennes långvariga problem med luftvägarna (som jag på grund av orsak tolkade som dålig kondis först, tills hon började hosta i tid och otid och då insåg att kondis inte hade med saken att göra) och nu det här med sadeln..
Inget att haka upp sig på, gjort är gjort och det är nu åtgärdat. Vi kommer äntligen kunna få ut mer av våra ridturer och hon får en ärlig chans att bygga de muskler som så länge hämmats. Det bästa är att vi troligtvis aldrig kommer behöva byta sadel något mer, även om hon bygger muskler och ändrar form litegrann. Heja heja!
Kommer inte rida idag och inte imorgon då jag inte hinner mer än att fixa markservicen, men på lördag ska vi ge oss ut på en tur så får vi se hur den känns då.. :)
Måste bara köpa nya stigläder och en längre sadelgjord, men sen så är vi good to go så att säga.
tisdag 3 september 2013
Liten statusuppdatering.
Illa hur sällan jag tar mig tid att uppdatera här, det har å andra sidan inte hänt så mycket spännande på hästfronten. Sist jag skrev så var tant Z inlagd på Ultuna. Det var hon söndag - onsdag. Hon har mått bra sedan dess, förutom att hon hostade en del (igen) under en kort period men det gav med sig när jag började blötlägga hennes hö. Nu har jag dock inte blötlagt det på ett tag och hon hostar ändå inte. Väntar på att hösilaget ska levereras så att hon kan få det istället för hö, men tills dess är det hö som gäller. När hösilaget kommit så är det bara lunchen som består av hö, övriga mål hösilage. Brabra.
Just idag har jag världens träningsvärk! Red på stubbåkern igår. Ansträngde mig mer än vanligt gällande att faktiskt få henne att jobba trots att vi var på en stubbåker. Skrittade extra länge och jobbade på tills jag tyckte att hon var fokuserad nog till att börja trava. Det gick över förväntan trots att vi som sagt var på stubben och det blåste rätt friskt. Hon lyssnade bra och jobbade på även i trav. I galopp blev det givetvis mest jobbigt för mig, då hon lätt blir stark och vill springa fortare än vad jag tycker att hon ska göra. Hon lyssnar bra på rösten så hon skärper till sig utan att jag behöver kämpa arslet av mig fysiskt hela tiden, men mycket kraft går till att hålla tanten på mattan kan man säga. Inget sprattel och bockande denna gång (förra gången red jag barbacka och vid galoppfattning drog hon till med en bockserie, jag får härmed sluta säga "Zeppolin är ingen bockhäst..") och hon var rätt trött efter ridturen, det var jag också. Minst sagt. Därav träningsvärken idag..
Stubbåker i Zeppolins ögon är en stor öppen yta som ska användas till att galoppera jättefort på. Jag brukar inte ens försöka mig på att jobba henne där (i andra gångarter än skritt) då hon är så ofokuserad och det är häst åt alla håll och kanter samtidigt och allt hon kan tänka på är att få springa iväg. Därför kändes det så bra att hon gick att jobba ordentligt där igår, i åtminstone skritt och trav. Galoppen fick stå för konditionsträning även denna gång. Vilket år som helst nu kanske jag rentav lyckas jobba henne i galopp också. Viljornas kamp fortsätter.. ;)
Idag tog vi en lugn tur i skritt barbacka i skogen. Hon fick välja väg idag, jag tänkte att hon nog skulle svänga åt höger (i mina tankar fanns bara höger och vänster) där "hemstigen" når en bredare väg i skogen. Hon valde att gå rakt fram, rakt fram är lite mer off-road även om det är stigar där. Det är lite mer "kliva över stock och sten" den vägen kan man säga och det var visst det hon var på humör för. Vi har inte gått där en enda gång i år vad jag kan minnas, omväxling förnöjer så det var ett bra val av henne. Det blev nästan 3 km totalt allt som allt, lite lagom sådär. Mina ben bar mig nästan inte när jag hoppade av. Den här träningsvärken är alltså.. ovanligt omfattande och hemsk. Imorgon får jag skatta mig lycklig om jag lyckas ta mig ur sängen. Men äh, det är det värt! :)
På onsdag kommer en sadelutprovare för att hjälpa mig och Zeppolin att hitta en ny (begagnad) sadel till henne som passar bättre än den nuvarande sadeln. Har sadelångest ungefär varannan gång jag rider med sadel, så det är sannerligen dags. Vi får se vad vi kan hitta på och om någon av de sadlar hon tar med sig då passar eller om jakten fortsätter även efter onsdag.. En sadel ska hon hur som helst ha, äntligen fått tummen ur och bestämt det så nu ger jag mig inte förrän hon har en ny(gammal).
Jag vet jag vet, det är väldans tjatigt det här med hur stor del av mig Zeppolin är. Jag måste dock ändå nämna att i augusti var det 16 år sedan hon klev in i mitt liv genom ett kort telefonsamtal från en person med en fråga om jag var intresserad av att hjälpa Pernilla med Zeppolin. Sedan dess har vi hängt ihop, vissa år mer och andra mindre. Dock har tanken om att sluta aldrig funnits. Hon är min ögonsten och har så varit under alla dessa år. Jag är oerhört tacksam för varje år jag får spendera med henne, varje dag jag får med henne är guld värd. Hon är 22 år nu, jag tror och hoppas att hon kommer att leva många år till och dem åren ska vi ta tillvara på så gott vi kan!
Älskade knastant, vad skulle jag göra utan henne? Min allra bästa vän.. Tänk att det en stor klok brun kärleksklump på över 600kg? Så är det. Än en gång, tål att upprepas måååånga gånger: Tusen tack till Pernilla som "gett" mig Zeppolin och som gav mig chansen att bli medryttare/hästskötare då i augusti 2007!
Just idag har jag världens träningsvärk! Red på stubbåkern igår. Ansträngde mig mer än vanligt gällande att faktiskt få henne att jobba trots att vi var på en stubbåker. Skrittade extra länge och jobbade på tills jag tyckte att hon var fokuserad nog till att börja trava. Det gick över förväntan trots att vi som sagt var på stubben och det blåste rätt friskt. Hon lyssnade bra och jobbade på även i trav. I galopp blev det givetvis mest jobbigt för mig, då hon lätt blir stark och vill springa fortare än vad jag tycker att hon ska göra. Hon lyssnar bra på rösten så hon skärper till sig utan att jag behöver kämpa arslet av mig fysiskt hela tiden, men mycket kraft går till att hålla tanten på mattan kan man säga. Inget sprattel och bockande denna gång (förra gången red jag barbacka och vid galoppfattning drog hon till med en bockserie, jag får härmed sluta säga "Zeppolin är ingen bockhäst..") och hon var rätt trött efter ridturen, det var jag också. Minst sagt. Därav träningsvärken idag..
Stubbåker i Zeppolins ögon är en stor öppen yta som ska användas till att galoppera jättefort på. Jag brukar inte ens försöka mig på att jobba henne där (i andra gångarter än skritt) då hon är så ofokuserad och det är häst åt alla håll och kanter samtidigt och allt hon kan tänka på är att få springa iväg. Därför kändes det så bra att hon gick att jobba ordentligt där igår, i åtminstone skritt och trav. Galoppen fick stå för konditionsträning även denna gång. Vilket år som helst nu kanske jag rentav lyckas jobba henne i galopp också. Viljornas kamp fortsätter.. ;)
Idag tog vi en lugn tur i skritt barbacka i skogen. Hon fick välja väg idag, jag tänkte att hon nog skulle svänga åt höger (i mina tankar fanns bara höger och vänster) där "hemstigen" når en bredare väg i skogen. Hon valde att gå rakt fram, rakt fram är lite mer off-road även om det är stigar där. Det är lite mer "kliva över stock och sten" den vägen kan man säga och det var visst det hon var på humör för. Vi har inte gått där en enda gång i år vad jag kan minnas, omväxling förnöjer så det var ett bra val av henne. Det blev nästan 3 km totalt allt som allt, lite lagom sådär. Mina ben bar mig nästan inte när jag hoppade av. Den här träningsvärken är alltså.. ovanligt omfattande och hemsk. Imorgon får jag skatta mig lycklig om jag lyckas ta mig ur sängen. Men äh, det är det värt! :)
På onsdag kommer en sadelutprovare för att hjälpa mig och Zeppolin att hitta en ny (begagnad) sadel till henne som passar bättre än den nuvarande sadeln. Har sadelångest ungefär varannan gång jag rider med sadel, så det är sannerligen dags. Vi får se vad vi kan hitta på och om någon av de sadlar hon tar med sig då passar eller om jakten fortsätter även efter onsdag.. En sadel ska hon hur som helst ha, äntligen fått tummen ur och bestämt det så nu ger jag mig inte förrän hon har en ny(gammal).
Jag vet jag vet, det är väldans tjatigt det här med hur stor del av mig Zeppolin är. Jag måste dock ändå nämna att i augusti var det 16 år sedan hon klev in i mitt liv genom ett kort telefonsamtal från en person med en fråga om jag var intresserad av att hjälpa Pernilla med Zeppolin. Sedan dess har vi hängt ihop, vissa år mer och andra mindre. Dock har tanken om att sluta aldrig funnits. Hon är min ögonsten och har så varit under alla dessa år. Jag är oerhört tacksam för varje år jag får spendera med henne, varje dag jag får med henne är guld värd. Hon är 22 år nu, jag tror och hoppas att hon kommer att leva många år till och dem åren ska vi ta tillvara på så gott vi kan!
Älskade knastant, vad skulle jag göra utan henne? Min allra bästa vän.. Tänk att det en stor klok brun kärleksklump på över 600kg? Så är det. Än en gång, tål att upprepas måååånga gånger: Tusen tack till Pernilla som "gett" mig Zeppolin och som gav mig chansen att bli medryttare/hästskötare då i augusti 2007!
måndag 29 juli 2013
Älskade ögonsten.
Älskade älskade ögonsten.
På Ultuna tas hon om hand sen igår. Är så tacksam över att hon är en så snäll och lätthanterlig häst. Klok och vis som hon alltid har varit. Det är också till stor fördel att hon varit en tävlingshäst och är van att tillfälligt stå i olika stall/boxar, har väldigt lätt för att anpassa sig till nya miljöer. :)
Väntar på att veterinären ska ringa.. någongång idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)