Man skulle kunna säga att nästan två år är en ganska lång tid. Det är alltså tiden som passerat sedan jag skrev här sist. Hoppsan? ;-)
Zeppolin mår bra, lite allmänt tjock men det försöker vi få bukt med. Mer motion och lagom mycket mat. Just idag har hon fått vila då jag var i stallet klockan sex och efter en inte alltför bra natt (sömnen var inte bra nej) så kändes det inte läge för att rida. Igår red vi ett pass på ridbanan, med skrittuppvärmning på grusvägen och björkhagen. I björkhagen skulle hon kunna gå runt hur länge som helst, så har det varit de senaste två gångerna vi varit där och skrittat. När jag styr lite diskret mot utgången så går vi åt det hållet en stund men sen svänger hon av åt ett helt annat håll halvvägs med öronen framåt och bara.. traskar runt. Vilket är helt okej, ju längre framskrittning desto bättre. Vill hon lalla runt där några extra minuter så är jag inte den som säger nej helt enkelt. :-)
Tanten är inte stark nog i galoppen än, vilket leder till att framförallt galopp i höger varv (vilket hon tycker är jobbigast) är en kamp. När det gäller farten alltså. Hon vill såklart bara springa fort för det är minst jobbigt för henne, medan jag tycker att hon ska galoppera i normal fart så hon bygger upp styrkan i galoppen istället. Man kan säga att det är lite kämpigt, men det går framåt! Vilket ju är huvudsaken. En dag i taget. Under sommaren och direkt efter sommaren stod jag upp i galoppen varje gång vi skulle galoppera, för då var det viktigare att vi galopperade överhuvudtaget och byggde upp lite kondis än att jag skulle kräva en massa. Nu däremot sitter jag alltid ner, vilket är allt annat än vackert att se på. Speciellt då hon vill springa fort, men ärligt talat bryr jag mig inte om hur det ser ut så länge det funkar. Jag måste sitta ner för att kunna komma åt henne och reglera farten bättre. Hur som helst, när vi väl galopperat och ska trava bara resten av tiden så går hon oftast jättefint och jag blir alldeles varm inombords.
Varför? Helt enkelt för att vi hängt ihop i över 13 år nu och det har varit allt annat än lätt att arbeta den där hästen under åren. Rida utan graman var inte att tänka på, för hon smet bara undan arbetet jämt. Hon börjar alla ridpass med att gå med huvudet bland molnen. Det är hennes reaktion på det mesta, dra upp huvudet. Nuförtiden är hon som en helt annan häst. Hon söker sig ner av sig själv utan vägledning emellanåt, jag brukar vänta ut henne för det är då det går som bäst. När hon själv får bestämma när hon är redo för att gå i form. Jag kortar bara tyglarna och skrittar runt på volter och liknande, tills hon kommer på att det här med att ha huvudet högt inte är en höjdare (haha..) trots allt. Älskade älskade sötklump. <3
Jag ser henne som min bästa vän. Få har funnits troget vid min sida så som hon. När jag hade min depression (under flera år) så höll hon mig flytande. Tanken på att hon existerade var nog för att få det att ljusna lite inombords. Hon får en på gott humör (förutom stunder då hon driver mig till vansinne med trams under någon ridtur då och då) oavsett hur dåligt/deppigt humöret varit innan. Hon visar tydligt hur mycket hon faktiskt tycker om mig och det är minst sagt ömsesidigt. Finns ingen bättre häst (i mitt liv, andra har nog åsikter om det gällande deras liv..) och jag grämer mig för den dagen hon inte finns mer i fysisk form utan enbart som oändligt med minnen inom mig. Det där brukar jag dock inte tänka på. Hon är 19 år, mår som en prinsessa och av åldern märks det då inget vare sig vid ridning eller i övrigt. Skulle vara svanken hon har efter att ha fått föl och sådär, men det är också allt. Krämpor har hon inga (som hon visar iallafall) och är en av de friskaste hästarna i stallet (peppar peppar!). Hon lever nog många år till, det är jag övertygad om. :)
Hur som helst.. kände för att sparka igång den här bloggen lite, den har fått vila och mogna till sig lite under ett par år. Jag har inte tänkt uppdatera den alltför flitigt, men nog kan jag väl lyckas prestera ett par inlägg i månaden åtminstone? Jodå, sätter jag ribban så lågt så känner jag ingen press och då går det bättre. Det är det här med att ta sig tid att skriva som ställer till det. Ord finns det gott om, jag har alltid haft en släng av orddiarré och har ett stort skrivbehov. Vi får se hur det går, vill gärna skriva ner lite om hur det går och sådär för att det är roligt att ha kvar "sen". Nu blir det bara någon rad i statusuppdateringar på facebook och en (!) rad i min kalender om ridturerna jag gör. I stil med "Uteritt, 50 min. Pigg!"...
Nu ska jag lägga mig i sängen och se på tv. Nog med svammel för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar