söndag 4 september 2011

2h 40 min.

Förlåt älskade älskade fina häst för att matte klantade sig i skogen och styrde in på någon evighetsstig som var allt annat än bra, det ska aldrig hända igen! Säger magkänslan att det är läge att försöka vända och gå en annan väg så ska jag definitivt göra det, inte tänka "den kanske blir bättre längre fram, vända vore dumt nu då det var så jobbig terräng hit redan". Zeppolin är så himla snäll och litar på mig till 100% så hon tar sig fram "var som helst" om det är ditåt vi ska liksom. Klippigt, stenigt, sumpigt osv? No problems, Zeppolin fixar eftersom matte inte sagt stopp eller så.

Idag har mattehjärtat gråtit åtskilliga tårar.

Vi skulle bara ut på en barbackaskrittrunda på max en timme, så att vi skulle vara tillbaka i stallet senast nio och då skulle jag hinna mocka och dona innan fixardagen började halv tio. Så blev det inte nej. 2h 40 min blev vår planerade entimmestur. Utmattad matte, utmattad tapper häst. 11,27km totalt. Jag red strax över 4km och gick/promenerade 7km med hästen lunkandes bakom mig. Anledning? Vi kom till en spång och vi skulle gå på sidan av den, precis intill var planen. Zeppolin tyckte att skogen till vänster såg trevligare ut att ta sig fram i. Hon vände ditåt och katastrofen var ett faktum. Hon gick ner sig i mossen och jag trillade av ner i mossen själv till vänster om henne. Hon sjönk och sjönk ju mer hon kämpade för att ta sig fram/upp. Jag fick inte panik (kan inte fatta hur jag kunde tänka klart i det läget) och pratade lugnande med henne som kämpade och flåsade i mossen och bara sjönk när hon äntligen lyckats ta sig fram ett steg. När hon stod helt stilla så gosade vi en stund och hämtade andan innan vi var tvungna att på något sätt gå tillbaka till spången de metrarna vi lyckats klampa ut i mossen.

När vi väl kom till fast mark så vek sig höger framben nästan för att hon var så trött. Vi pustade ut där ett tag och jag sa åt henne att stå still och så klev jag ut i mossen för att hämta schabraket som låg i backen. Hon tänkte gå efter men jag sa till på skarpen att det ska hon INTE utan hon ska stå kvar vid spången. Så pass liksom.. Nyss gått ner sig där men eftersom matte gick ditåt så ska häst också. Hm. Nåja, hon stod kvar och tuggade i sig av gräs som fanns där hon stod. Jag såg att hon fått sår på bakbenet och trodde först att hon var halt då hon vilade just det bakbenet. Som tur var så hade jag fel men rida ville jag inte göra mer.. jag ville inte utsätta henne för min tyngd efter en sådan pärs.

Jag hoppades att det skulle vara relativt kort sträcka kvar att gå på den dumma jobbiga stigen tills vi kom till marker vi kände igen (det här var alltså en för oss helt främmande stig som vi kom ut på). Det var det inte nej. 7 km senare efter mosshändelsen kom vi till stallet. Mycket trötta och jag tog hand om hennes sår, stretchade ben och rygg/rumpa. Hon är lite varm och svullen i vänster bak där såren sitter och lite lite svullen i vänster fram. Jag ska åka tillbaka till stallet snart och linda alla benen och åka dit före jobbet imorgon för att linda av och se hur benen ser ut då. Stel lär hon definitivt vara imorgon, så imorgon är det promenad för hand som gäller. I övermorgon också. Sen får vi se.. Lugnt ska hon få ta det iallafall.

Det var otrevlig terräng där vi gick som sagt. Många spångar vilket innebär att det är sumpmark. Hästen kan inte gå på spången så hon skulle gå bredvid, men om hon sjönk ens 10 futtiga cm ner i mossa/sump/liknande så stannade hon och visade tydligt att hon inte ville gå där. Då var det klappa, prata och sen övertyga henne om att det var okej genom att själv kliva ner från spången och traska framför henne. Pauser då och då om det var mer än ett par meter bara. På så sätt fortsatte hon att lita på att jag visste vad vi gjorde. Ju fler spångar det kom desto mer skeptisk blev hon.. ett par gånger stannade hon flera meter ifrån och tittade på spången och sen på mig och sen på spången och när jag sa att det var okej, vi klarar oss och kan och måste gå där så följde hon med igen.
Älskade häst.. du är lite för snäll ibland...

Jag vet inte vad eller vem jag ska tacka över att det gick så bra som det gick då hon gick ner sig i mossen. Vill inte ens tänka på vad som hänt om hon faktiskt blivit halt (och sen ändå tvingats gå sådär långt hem för att det inte fanns någon annan utväg) eller ännu värre - brutit något ben. Tanken slog mig en kortis men jag skakade av mig den. Nu också.. för vi klarade oss.

Vi kom hem till slut och när hon såg stallet från vallen borta vid bron nära stallet så sken hela hästen upp och hon gnäggade högt flera gånger ner mot stallet. Hennes hagkompisar svarade. Lättad häst..

Nu ska jag byta om och åka till stallet för att se över benen och linda dem. Har inte behövt linda benen på henne sen våren 2008..

Bild på spåren hon lämnade i mossen:



3 kommentarer:

Andrea sa...

Usch så obehagligt, vilken tur att allt gick bra med fina Zeppolin, ja och dig också för all del, otäckt :(

Pernilla sa...

Fy det lät läskigt :( Tur att allt gick bra till slut och att ni mår bra!! Kram

Heidi sa...

Ja inte var det roligt inte. Jag är imponerad över hur tapper Zeppolin trots allt var igår. Både då hon gick ner sig totalt och när vi hade så långt att gå hem efter det också. Uppenbart trött, men gick med gott mod ändå. Precis som jag. Höll humöret uppe med att låta henne beta här och där. ;)