<3

Fint att jag trots allt har en blogg som handlar om den jag älskar mest av allt, Zeppolin. En häst. Oförståeligt att det kan vara så vet jag att en del tycker, men det bryr jag mig inte om. Mitt hjärta har en extra stor plats för henne, det kan jag inte ens försöka förneka eller ignorera. Det bara är så och det lär fortsätta vara så. Har det varit på det sättet i 10,5 år .. så kommer det nog inte att ändras i första taget.. <3

Det har gått flera dagar sedan jag skrev sist. Mycket har det berott på att jag inte har haft lust att skriva och så har det berott på att det inte har hänt så mycket sedan sist.

Dagen efter klättringen så var vi på en promenad bara direkt från hagen. En sväng upp till vägen och tillbaka, in på ridbanan och sprang ett varv (jag höll på att avlida av andnöd.. dålig kondis? Jotackjagvetdet) och därefter in i stallet där hon fick äran att bli borstad en lång stund innan hon fick komma in i boxen och äta sin middag. Var klar med alla stallsysslor innan jag hämtade in henne, brukar oftast vara så.

Igår var det jättefint väder, dock inte inom mig. Jag hade ingen som helst motivation till att rida, jag hade tänkt låta henne vila - men så blev det inte. Jag gick nämligen ut i hagen för att se att hon mådde bra och sådär innan jag åkte hem efter att jag var klar i stallet. Hon brukar inte vara överdrivet social av sig i hagen sådär tidigt på dagen (runt två) och speciellt inte vid fint väder. Denna gång stod hon och väntade på mig och kom och mötte mig när jag kom till hagen (gick in via ridbanan, långt ifrån in-och utgången till hagen). Öronen framåt hela tiden och var överdrivet social. Det var som om hon kände på sig att det inte var en "glad" dag för matte, för hon nosade på mig och undersökte noga att jag inte hade godis gömt någonstans. Jag klappade på henne och hon tittade nyfiket på vad jag höll på med (när jag kände på benen) och var allmänt.. mysig. Jag frågade om vi skulle ta en liten ridtur ändå trots att jag inte hade tänkt det och när hon fortsatte att titta på mig med öronen spetsade framåt så var det inte med tunga steg jag gick in i stallet för att hämta grimman. Tog in henne från hagen och nu kommer alla att chockas hårt - jag borstade inte. Hon var ren sedan dagen innan, inte ens dammig. Inget fast i svansen och var i allmänt bra skick. På med en polypad på ryggen med en täckesgjord runt för att hålla den på plats, på med ridhjälm och vantar och till sist på med tränset. Därefter begav vi oss ut på en skrittrunda i skogen i det finafina vädret. Hon var på gott humör och skrittade på piggt istället för att slölunka, vilket hon i och för sig oftast ändå bara gör på grusvägen som leder till alla skogsstigar. Hon var nöjd med ridturen och det var jag också, tur att hon "övertalade" mig att ge mig ut på en tur.

Det var en himla tur att vi var ute igår, för idag blev det inget ridande för min del. Jag tyckte att jag var ute i god tid när jag åkte till stallet (i och för sig tankade jag innan och lite annat, men ändå), men när jag var klar med mockning, intag av min häst (påbörjade borstning) och intag av hösilage (som INTE gick smidigt, kärran med över hundra kilo hösilage tippade utanför stallet så att jag fick lasta på allt en gång till och dessutom sopa och kratta en halv evighet efteråt för att få bort/upp allt..) så var klockan plötsligt tio i fem och jag hann inte göra så mycket mer än att fylla på hösilagepåsarna. Därefter kom Danne för att hjälpa till med intaget, det var nämligen jag och hans sambo som skulle ha det bara det att hon var iväg och tränade så att han tog det istället för henne. Det gick relativt fort att fixa, men klockan tickade på och jag borstade av Zeppolin lera, men hon har lite lera kvar i manen och luggen just nu. Det ger mig lätt ångest, jag som inte ens kan rida iväg på en häst som är synbart dammig eller som har lite lera i manen eller svansen.. Jag hann helt enkelt inte borsta så mycket som det hade behövts idag. Hon är åtminstone inte lerig längre, hon är "bara" dammig (gah..). Detta visar väl bara att även jag är mänsklig ibland när det gäller borstning och sådant där och inte "helt hopplös" som en i stallet envisas med att säga om mina låååånga bort-och ryktstunder... :)

Imorgon har jag lunchfodringen. Det betyder att jag blir klar tidigt i stallet imorgon. Det är bra det. Imorgon ska jag rida också, eftersom jag inte hann med det idag (fattar inte var tiden tog vägen idag!) och det var ändå så jäkla blåsigt och jäkligt ute så att det inte hade känts ett dugg kul eller motiverande att försöka rida vettigt. De inplastade hösilagebalarna var livsfarliga för många hästar idag.. all lösplast fladdrade utav helvete i vinden och det kom givetvis en stark vindpust just när vi skulle gå förbi där med Prinsen och Alfur varpå Prinsen som jag ledde flippade ur totalt för att han blev så rädd. Jag gjorde illa mitt högra lillfinger. Jag har förmodligen stukat det fingret upptill. Alltså leden längst ut mot fingertoppen. Mycket obehaglig smärta och det är inte överdrivet roligt heller. Nåja, det går över. Jag förstår att hästarna var hispiga när de skulle passera all den där oberäkneliga fladdrande plasten. Usch ja.

Jag har ont i ryggen, ont i nacken, och i fingret nu då. Värst är ryggen och nacken. Jag brukar inte klaga över sådant, men det vägrar gå bort. Det känns inte så.. kul. Men men, det blir väl bättre så småningom. Får flirta till mig lite massage av min pojkvän i helgen, för såhär kan jag ärligt talat inte gå omkring och känna det i ryggen och nacken i all evighet. Värsta jag varit med om på länge. Blä.

Över och ut.