Knashäst.

Oookej. Det är bara att konstatera, Zeppolin är knäpp. Antingen det eller så har hon kommit på att hon är mörkrädd och/eller älskar mig mer än jag kunnat ana tidigare. Alltså.. glad att se mig eller något. Jösses..

Igår när hon såg mig så började hon ju direkt gå mot grinden för att kunna tas in från hagen. Gav ifrån sig ett piiiip-ljud och exploderade i en bockserie och galopp. Därefter småtrav hela vägen fram till stallet. Fine. Jag blev överraskad, men tänkte att hon bara hade knasigheter i kroppen just igår.

Idag mockade jag innan jag tog in henne, det hann bli lite mörkare och när hon såg att jag var på väg mot hagen så började hon skritta mot utgången/grinden (just då var hon ungefär jämnsides med ridbanans kortsida).. Sen hörde och såg jag hur hon satte av i galopp och när jag hade 10 meter kvar till hagen så gnäggade hon dessutom när hon saktade in. Say what?! Sen NÄR gnäggar hon när man ska ta in henne från hagen? Hon gnäggar aldrig när man ropar på henne eller är på väg till henne eller när man ska ta in henne från hagen. Om hon nu inte är helt ensam ute och alla andra hästar redan är inne och hon känner sig mobbad/bortglömd/ynklig. Men ehrm.. idag var de andra hästarna ute och sådär. Hon bemödade sig åtminstone att hålla sig till skritt när jag ledde in henne, men det var inte lugn skritt och inte sådär avslappnat som hon brukar lunka in från hagen. Nya tider nu kanske, hon har gått och blivit lycklig de senaste dagarna antar jag. "Jaaaaa! Heidi kommer och tar in mig.. Jaaaa!". ;)

Nu är det i och för sig bara jag som tagit in henne sedan hon flyttade hit, men jag har ändå lagt till på lappen på boxdörren att hon kan vara lite stirrig/hispig när hon tas in från hagen när det är mörkt. Mörker kan nämligen bidra en del det också när det gäller intag från hagen av den där damen. Även om det inte är något jag märkt av så mycket förut.. hm. Ääääh, visar sig väl imorgon. Gör hon något liknande imorgon när jag (åter igen jag..) tar in henne så vet jag att hon är knasigare än knasigast. ;)

Hur som helst. Halm började hon äta direkt när hon kom in. Hon fick sitt middagshösilage (och efter en stund även kraftfodret) och eftersom hon var så lerig så borstade jag henne i en timme medan hon käkade (och därefter lite slappande.. och halmätande igen). På med reflexer, övrig utrustning och så ut i mörkret. Vi skrittade till "stora vägen" och tillbaka, sedan in på ridbanan för att fortsätta skritta där. Totalt var vi ute och skrittade i 35 minuter. På ridbanan (efter att ha skrittat runt där ett tag och konstaterat att Zeppolin ville gå lite hur som helst kors och tvärs) bestämde jag mig för att kolla läget med Zeppolin och kortade tyglarna. Detta resulterar i att hon drar upp huvudet, så har hon alltid gjort. Hon är ingen dressyrhäst och jag förstår inte vad de som ridit in henne kört med för metod men bra var den uppenbarligen inte eftersom hon aldrig aldrig låtit bli att dra upp huvudet som ren reflex när man börjar korta tyglarna.. Nåja, med henne tittandes på månen och mig själv sittande där i sadeln utan stigbyglar (orka ha fötterna i dem när man bara skrittar runt sådär..) så började lägeskollen. Jag ville se hur pass medgörlig hon skulle vara om jag började kräva något av henne. Jag blev positivt överraskad. Jag kände ryggen lyftas under mig och huvudet sänktes medan jag hörde hur hon tuggade på bettet till och från. Älskade gullehäst, det var precis det jag ville uppleva. Jag ville känna att det fanns där även nu, det jag såg hos henne hösten 2006 när jag hade henne. Det gör det, det tar sin extra lilla tid, men det finns där. Det gör mig glad. :)

Ehrm.. världens längsta inlägg om en ridtur som innehöll skritt och åter skritt. Men ändå.

Efter ridturen blev det fixande av mat och vatten. Därefter en snabb men effektiv borstning till och sedan hem.

Imorgon är det nya friska tag.