Håhåjaja..

Dagens status på hältan:
Inte lika varm som igår, haltar inte lika mycket när man går "vanligt" (dvs, där det inte är knöligt och liknande..) men i nerförsbacke så högg det till i hjärtat på mig flera gånger att se henne ta sig framåt. Det var hjärtskärande att se hennes öron hänga slakt istället för att vara framåt på hemvägen, se henne titta snett (höll huvudet lite snett mot mig hela vägen ner..) mot mig med en blick som sa "aj aj aj.. men jag går ändå för hem måste vi ju.. aj aj aj". Hade jag orkat så hade jag burit henne tillbaka till stallet. Hönsmamma och löjligt beskyddande? Kalla mig vad ni vill, men det är fan inte kul att se en häst ha ont. Speciellt inte den hästen som råkar vara nummer ett på min lista över varelser/människor/allt utan konkurrens. Det gjorde ont att gå nerför helt enkelt, annan belastning på benet än på rak ickeknölig väg liksom. Vrickning säger alla som känt på hennes ben. Jag lindade ju benen över natten och svulladen var inte lika utbreddd, värmen var inte lika "varm" och hon markerar inte lika mycket (förutom i backen då som sagt).. Har lindat benen nu inför natten igen, det är ändå jag som har både morgonfodring och utsläpp imorgon.

Jag trodde jag hade utsläpp och lunch imorgon, men det var värre än så. Morgonfodring och utsläpp. Bleh. Men det är bara att åka dit till senast halv sju och fixa. Kan knappt bärga mig.. *harkel*

Status när det gäller andra hästar i hennes närhet:
Jag har märkt en förändring hos henne sedan hon kastade fölen, det lär gå över tids nog dock, men just nu är det som så att hon är väldigt gnäggig när hon kommer ut i hagen, när jag går ut och går med henne och till och med när det kommer in en häst i stallet (när hon står ensam i stallet, hon brukar i vanliga fall inte bry sig nämnvärt på att ens gnägga lågtlågt så att det knappt hörs..). Inget konstigt med det här. Hon vet att hon inte har något inne i magen längre. En i stallet berättade idag att när ett sto som stod där för ett par år sedan var dräktig så var hon så nöjd så med att vara ensam och stå ensam i hagen etc, men när hon väl fått sitt föl (jag har bara sett fölet som 5-6 månader gammal) så blev hon VÄLDIGT sällskapssjuk! Plötsligt insåg hon att det fanns andra hästar och att hon bara måste vara med dem, "kompiiiiisar! Hallå! Här är jag! Jag vill också vara med!". Hon har polare i hagarna runtom, snart kommer hon att få sällskap, men det dröjer åtminstone en vecka innan det blir så. Tills dess får hon.. ehrm.. nöja sig med att ha sällskap i stallet, känna sällskapsnärheten från hennes beundrare Classe & dennes hagkompis Tompa och så nosa på de tre stona som går i hagen intill. Såg idag att de på en plats kan hälsa på varandra över trådarna, det kan man inte på andra platser alls - det är utrymme emellan hagarna nämligen. Hon hänger helst ihop med just de där stona, de står och slappar i sin hage och Zeppolin står i närheten av dem i sin hage... :)

Status när det gäller Zeppolin i stallet:
Oförändrat. Hon är samma kelsjuka, klisjuka och snälla häst. Borsta i en halvtimme? Njuutning. Linda benen i en kvart eftersom jag ibland måste linda om för att jag lindat knasigt på något ställe? No problems.. Hon står och blundar/sover under tiden. Alltså - den där hästen, kan man annat än älska henne? Hon tar saker med sådant lugn att det ibland är läskig. Sedan kommer det stunder då man undrar om hon fått fem kilo havre i smyg av någon innan en ridtur för att hon är allt annat än lugn - hon är aldrig elak, hon är bara sprallig ibland och ser spöken ibland när hon har myror i benen. Men göra illa eller vara dum med flit? Knappast hennes stil.

Så. Det var allt.

Tidig morgon imorgon.

Morgonfodring halv sju. Ge grovfoder, ge kraftfoder, ha på täcken.
Utsläpp. Släppa ut hästarna, sopa stallen, släcka stallen.
Praktik på katthemmet.
Tillbaka till stallet och ta hand om hästen.

Nu - bastu!